Varje ny teatersäsong bjuder på klassiker. Denna höst går det att se Anton Tjechovs Måsen på minst tre platser: Stockholm, Malmö och Uppsala. Den enkla förklaringen till detta intresse för en hundratjugofem år gammal pjäs är att den är mer aktuell än någonsin.
Anton Tjechov föddes 1860 i kuststaden Taganrod i södra Ryssland. Hans far var specerihandlare och på ytan en mycket from ortodox kristen som ledde den lokala klosterkyrkans församlingskör, i vilken också Anton och hans bröder sjöng. Innanför hemmets väggar var han däremot en despot som både frun och barnen levde i skräck för och det kom att prägla Anton Tjechovs känsla för falskhet och hyckleri hos människor. När fadern blev bankrutt, efter att ha blivit lurad av en byggentreprenör, såg han sig tvungen att fly för att undvika arrest och familjen gav sig av till Moskva där de två äldsta sönerna redan studerade vid universitetet. Anton, blott sexton år gammal, lämnades kvar i Taganrod för att sälja av familjens ägodelar och gå klart gymnasiet.
I Moskva levde resten av familjen i stor fattigdom och Anton fick klara sig bäst han kunde. Han skrapade ihop pengar genom att erbjuda privatundervisning, sälja fåglar som han hade fångat och ta diverse andra småjobb. Alla pengar han kunde undvara skickade han till familjen. Ett sätt för honom att hantera situationen var att ge sig hän åt litteraturen och han läste noggrant och analyserande. Efter tre år på gymnasiet kom också han in på universitetet i Moskva för att läsa medicin och han kunde äntligen återförenas med familjen. Samtidigt tog han på sig ansvaret för hela familjens överlevnad, och för att bekosta sin egen utbildning och familjens försörjning började han skriva dagliga noveller som han sålde till tidningar. De var i samma anda som Honoré de Balzac – satiriska ögonblicksbilder av ryskt vardagsliv, ofta med en knorr på slutet. Hans berättelser blev allt mer omtyckta av både läsarna och publicister, vilket ledde till att familjens ekonomi sakta men säkert förbättrades.
Ett nytt sätt att skriva
Sammanlagt skrev Anton Tjechov mer än fem hundra noveller under sin levnad. Stilen präglas av ett minimalistiskt och objektivt betraktande av människor och skeenden, utan att författaren kommenterar huvudpersonernas val och handlingar – det är inte ovanligt att läsaren hamnar i huvudbry över hur dessa ska tolkas och bedömas. Efter att en äldre författarkollega inspirerat Tjechov till ett mer realistiskt skildrande av det enkla ryska folkets levnadsvillkor började hans noveller att påverka allt större kretsar av intellektuella, inte minst dem som strävade efter sociala reformer i det enorma tsarriket.
Anton Tjechov kom att, tillsammans med pjäsförfattare som Ibsen och Strindberg, också bidra till den tidiga modernismen inom teatern, där människors tal och agerande gestaltas verklighetstroget och där det underliggande psykologiska dramat är det huvudsakliga. Det här ställde helt nya krav på regissörer och skådespelare, vilket förmodligen bidrog till att premiären av Måsen 1896 i S:t Petersburg blev ett fiasko med buande publik. Däremot blev det en succé när pjäsen sattes upp igen två år senare vid den sedermera legendariska Konstnärliga teatern i Moskva, där man hade antagit ett mer modernt förhållningssätt till drama.
Det inre dramat
Tolkningen av Måsen kompliceras något av att Anton Tjechov kallar den för en komedi. Kanske bidrog det till fiaskot vid premiären, för det verkliga dramat sker i själva verket i de underliggande men outtalade replikerna som skådespelarna är tvungna att, så att säga, frigöra med sitt agerande. Där finns visserligen en likhet med vanliga komedier, som också är beroende av tonfall, tvekan, pauser och mimik för att humorn ska frigöras – och humoristiska drag finns även i Måsen – men det som griper tag i detta drama är den själsliga vilsenheten och förtvivlan som alla karaktärerna på ett eller annat sätt bär inombords.
I Måsen skildras bland annat människans benägenhet att ständigt vara missnöjd över sitt liv, den djävulska känsla som får oss att blunda för det goda som redan existerar och istället föder missunnsamhet och avundsjuka. I pjäsens centrum står fyra personer: Irina Arkadina, hyllad skådespelerska men orolig för att snart vara en föredetting; hennes son Konstantin, som drömmer om att bli nyskapande dramatiker; Nina Zarechnaya, en ung kvinna med skådespelardrömmar som törstar efter ära och berömmelse; och Boris Trigorin, uppburen men desillusionerad författare och Irinas älskare. Kring dessa finns ytterligare en handfull personer som på samma sätt delar känslan av missnöjdhet över livet. Till dramatiken hör också att alla bär på obesvarad kärlek till någon av de övriga i gruppen – alltså ett invecklat triangeldrama i sju, åtta led.
Frontalangrepp mot förnöjsamheten
Missnöjdheten är i dag starkare än någonsin i vårt land, efter att ha odlats flitigt de senaste decennierna. TV-bolagen gick i bräschen och har sedan 1990-talet matat den svenska publiken med det skickligt dolda budskapet att ”ditt liv är tråkigt”. Lösningarna har handlat om konsumtion: bygg om ditt kök, gör om din trädgård, laga godare mat, res längre bort på semestern etcetera. Till synes oförargligt men inte desto mindre ett direkt angrepp på förnöjsamheten. När internet i hemmen slog igenom runt millennieskiftet skruvades tempot upp och hundrafalt mer när sociala medier slog igenom på allvar tio år senare. Numera ingår det i den dagliga rutinen för nästan alla tonåringar, och förmodligen de flesta unga vuxna, att väga sitt eget liv i förhållande till fabricerade idealbilder på Instagram, TikTok och andra sociala plattformar – och ur ett världsligt perspektiv väger du alltid för lätt.
Präglad av sin uppväxt
Anton Tjechov växte upp i en familj som präglades starkt av fadern, både hans nitiska fromhet och hans nyckfulla elakhet mot hustru och barn. Själv visade Anton Tjechov prov på utgivande altruism och oförmåga att knyta nära band med någon utanför den egna familjen. Hans läkarpraktik genererade aldrig mycket pengar eftersom han inte tog betalt av den aldrig sinande strömmen av fattiga som sökte hans vård. Som hyllad författare var han länge en av Rysslands mest eftertraktade ungkarlar men hans fruktan för äktenskapet fick honom att hellre välja tillfälliga förbindelser och besök på bordeller. Till slut gifte han sig ändå, nästan motvilligt och i smyg, med skådespelerskan Olga Knipper 1901. Hans önskan var dock att hon skulle hålla sig i Moskva och han på sin lantgård i Jalta på Krimhalvön. ”Jag lovar att vara en exemplarisk äkta man, men ge mig en fru som, likt månen, inte framträder på min himmel varje dag”, hade han skrivit tidigare till en vän som önskade se honom gift.
Ett kristet perspektiv
Anton Tjechov dog 1904 i sviterna av tuberkulos på ett kurhotell i Tyskland, endast fyrtiofyra år gammal, och hans död hör till de mest omtalade i litteraturhistorien. I vuxen ålder kom han att betrakta sig som ateist. Kanske var det hans svåra erfarenhet av pappans skenheliga leverne som fick honom att hellre avsäga sig all form av religion än att riskera att inte leva upp till det han förväntades bekänna sig till på söndagarna. Däremot förlorade han aldrig sin förmåga att se på sina medmänniskor ur ett kristet perspektiv. Han blev de fattigas läkare, på sin egen bekostnad, och deras levnadsvillkor skildrade han med en objektiv blick i novellerna vilket gjorde orättvisan odiskutabel. I sina pjäser blottlade han vad som sker i människors hjärtan och gav luft åt vilsna själars desperata rop efter mening med livet – inte minst hos dem som har förlorat sin tro.
Mattias Lindström
