Drygt tre månader efter att biskopssynoden med fokus på Amazonas avslutades kom påve Franciskus apostoliska uppmaning Querida Amazonia (Kära Amazonas), som ett kärleksbrev till en region som kyrkan och världen uppmanas att älska. Den är inte särskilt lång. På strax över trettio sidor beskriver påven sina drömmar för Amazonas framtid, som han påpekar inte bara berör de nio direkt inblandade länderna, utan hela planeten och hela kyrkan.
Påven citerar inte synodens omdiskuterade slutdokument utan uppmanar i början av Querida Amazonia till att läsa synoddokumentet i dess helhet, och tillämpa det. Detta bad många journalister kardinalerna Czerny och Baldisseri att förklara, när de vid en presskonferens presenterade påvens uppmaning. Båda två upprepade att det är Querida Amazonia som är påvens lära, och att slutdokumentet från synodens deltagare inte är det.
Franciskus väljer att med egna ord belysa regionens skönhet, utmaningar och risker i fyra avsnitt. I det första kapitlet, ”en social dröm”, uttrycker han sin oro över de många fattigas utsatthet och fördömer den ”orättvisa och brottsliga” behandling som urfolken utsätts för av både lokala och yttre makter.
I nästa kapitel, ”en kulturell dröm”, säger påven att en postmodern kulturell kolonisation inte främjar Amazonas. Istället är det brådskande att bevara rötter och minnen, samtidigt som olika kulturer kan lära av varandra i interkulturella möten.
Kapitel tre, om påvens ”ekologiska dröm”, är uppenbart kopplat till encyklikan Laudato Si’, och återigen påminner påven om att man inte kan skilja på omsorg om människor och miljö. Påven skriver att planeten är beroende av Amazonas hälsa, men menar att en internationalisering av Amazons inte är svaret på miljöhoten utan snarare ett ökat ansvar hos de lokala regeringarna.
Det sista kapitlet, det längsta och det mest väsentliga ur kyrkligt perspektiv, är påvens ”kyrkliga dröm”. Ett socialt budskap räcker inte, skriver påven, Amazonas måste evangeliseras. Kyrkan får inte vara en icke-statlig organisation. En stor del av detta kapitel handlar om den svåra frågan om inkulturation och missionärernas återkommande utmaning att förhålla sig till inhemska symboler och fester. Påven talar även om inkulturationen av liturgin hos urfolken, vilket man redan tog upp under Andra Vatikankonciliet, men ”som har tagit få steg framåt sen dess”, enligt påven.
En av de stora frågorna under Amazonassynoden var att sakramenten måste vara tillgängliga för alla. Hur ska man garantera firandet av eukaristin på de mest avlägsna platserna? I slutdokumentet fanns både förslag om att öppna för att prästviga gifta diakoner och för att diakonviga kvinnor. Men påven understryker att endast präster får fira eukaristin, och uppmanar särskilt de latinamerikanska biskoparna att vara mer generösa och skicka missionärer till Amazonas. Vad gäller kvinnornas roll påminner påven, i fem stycken i slutet av dokumentet, om deras oersättliga bidrag och uppdrag i kyrkan och deras uppgift att föra tron vidare, men att kvinnornas roll inte förstärks genom att ”klerikalisera” dem. Vår förståelse av kyrkan kan inte reduceras till funktionella strukturer, skriver påven. Han talar snarare om ett ökat lekmannaengagemang, bland både män och kvinnor, som tar ansvar för församlingslivet.
Inte en enda gång nämner påven ordet celibat i sin apostoliska uppmaning, inte heller viri probati, (prästvigning av ”beprövade män”, det vill säga gifta diakoner). Han är därmed helt tyst om de förslag som har varit den centrala frågan i debatten om Amazonas, och en av punkterna som synodfäderna bad påven överväga.
Den apostoliska uppmaningen avslutas med en bön till jungfru Maria, ”livets Moder” och ”skapelsens Drottning” att ”regera i Amazonas bultande hjärta”.
Charlotta Smeds, redaktionschef Vatican News
