Leo XIV:s första apostoliska uppmaning, Dilexi te (”Jag har älskat dig”), publicerades den 9 oktober och förtjänar vår uppmärksamhet, med sina hundratjugoen paragrafer, uppdelade i fem kapitel. En apostolisk uppmaning är inget doktrinärt dokument utan vill snarare sporra oss till ett visst beteende.
Påve Leo klargör att Dilexi te härrör från ett projekt som inleddes av påven Franciskus, men att han har gjort det till sitt genom att lägga till personliga reflektioner. (På liknande sätt fortsatte Franciskus på encyklikan Lumen fidei, som Benedikt XVI hade påbörjat.)
I Dilexi te känner man igen påven Franciskus dröm om ”en fattig kyrka för de fattiga”. Men om Franciskus utmärkte sig med ett aktivt politiskt och socialt engagemang, visar Leo XIV snarare ett moraliskt och karitativt sådant. Han förtydligar att uttrycket ”Guds preferens för de fattiga” aldrig innebär diskriminering av andra grupper, ”vilket skulle vara omöjligt för Gud” (§ 16). Fattigdom är för honom varken en social eller en revolutionär kategori, utan snarare det mänskliga tillstånd hos de svaga, bräckliga, marginaliserade eller förföljda.
”I de fattigas sargade ansikten ser vi de oskyldigas lidande och därmed Kristi eget lidande”, skriver Leo XIV och betonar fattigdomens mångfacetterade fenomen. Han nämner materiell fattigdom, moralisk och andlig fattigdom, kulturell fattigdom, social marginalisering och bräcklighet i brist på rättigheter och frihet (§ 9).
Dilexi te tar upp många exempel på karitativ verksamhet i historien och påven rekommenderar slutligen ”barmhärtighetsgärningar” (§ 27) och dammar av ett ofta bortglömt kristet bud, att ge allmosor, för ”vår kärlek måste få näring, och det sker genom handlingar”.
Värt att notera är även påvens ord om det monastiska livet som en skola i inkludering och inspiration för ett ”nyktert och avsiktligt liv”, där den ”monastiska traditionen […] är ett konkret sätt att förvandla samhället på” och ”där medlidande inte är en valmöjlighet, utan sann Kristi efterföljd”.
Världshungerdagen
Påve Leo bekräftar alltså kyrkans lära om kärlek till vår nästa. ”Omsorgen om de fattiga”, skriver påven, ”är en del av kyrkans tradition, som sedan evangeliet har lyst upp de kristnas hjärtan och steg i alla tider” (§ 103).
Strax efter publiceringen av Dilexi te besökte påven FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation i Rom, FAO, med anledning av världshungerdagen. I sitt tal benämnde han hunger som ett av fattigdomens ansikten och påminde om Jesu ord ”Ge dem något att äta!” (Mark 6:37) .
– Den som hungrar är inte en främling. Han är min bror, och jag måste hjälpa honom utan dröjsmål, sa påven.
Varning för moralisk apati
Påven betonade att ”hungern inte är ett tekniskt problem, utan en moralisk och andlig kris”, och påpekade att hungern i världen är ett uttryck för ett globalt misslyckande, ”en historisk skam”, trots framsteg inom vetenskap och teknik.
– Vi kan inte be andra agera om vi själva inte håller våra löften. Genom vår passivitet blir vi medskyldiga till att främja orättvisa.
Leo XIV anknyter därmed till sin föregångare Leo XIII:s tankar, om ”den sanna kristna människokärleken som är uppfyllandet av hela den evangeliska lagen, som alltid är beredd att offra sig för andra och människans säkraste motmedel mot världsligt högmod och omåttlig egenkärlek” (Rerum novarum, § 63).
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
