Jubelåret går mot sitt slut och påve Leo XIV förbereder sig för att stänga den heliga porten i Peterskyrkan på trettondagen den 6 januari. En port som inte han öppnade, utan som vi såg påven Franciskus öppna från sin rullstol julnatten för ett år sedan.
Det går inte att tala om jubelår utan att tala om pilgrimer. Miljontals troende har klivit över tröskeln, här och i de andra påvliga basilikorna i Rom. Man räknar med över trettio miljoner pilgrimer, som i grupp eller enskilt begett sig till den eviga staden under 2025.
Det var med en viss fasa som romarna förberedde sig för de stora pilgrimsskarorna, men så här vid slutet av året är den generella uppfattningen att året innan, med ombyggnader och förberedelser, var värre och att det nu har flutit på bra. Frågan är om pilgrimerna själva tycker det, då vallfart är tålamodsprövande, med många, långa köer och trängsel runt Vatikanen.
Det blev ett händelserikt jubelår med konklav och ny påve. Leo XIV fick en välfylld kalender i sin hand på pontifikatets första dag, med extra jubelårsaudienser och fler möten än normalt i en påves vardag. Men tisdagar blev snabbt den veckodag då Leo XIV valde att stryka allt och bege sig till Castel Gandolfo för lite vila från offentligheten. Detta snappade snart stadens journalister upp, vilket har lett till spontana möten mellan påven och mediavärlden på tisdagskvällar under hösten, när påven har lämnat påvepalatset i den lilla byn söder om Rom, för att återvända till Vatikanen.
Vid jubelår är traditionen att påven inte reser – han ska befinna sig i Rom för att ta emot pilgrimer. Men eftersom kyrkan i år även firar 1700-årsjubileet av konciliet i Nicea gjorde påve Leo ett undantag och lämnade Rom under några dagar i månadsskiftet november/december för en apostolisk resa till Turkiet och Libanon. En resa som präglades av samma tema som jubelåret: hoppet. Hoppet om stärkt enhet i den alltmer aggressiva polarisering som präglar stämningen i världen, och även i kyrkan. Och hoppet om att respekten ska växa mellan folk och religioner, och i Libanons fall, att man ska resa sig igen, efter år av ekonomiska svårigheter och den stora hamnexplosionen 2020.
För visst, det händer att det knuffas i kön till heliga porten, liksom man knuffas i åsiktskonflikter på sociala medier, eller ännu värre om landsgränser och territorier. Men inte bara. I köerna på väg mot Peterskyrkan har människors alla sidor blivit synliga under jubelåret, och den vackraste och mest stärkande att se av dem alla har varit de pilgrimer som har sjungit och bett tillsammans; de som har hjälpt och burit varandra; de leende, trots strilande regn eller gassande sol; de med hoppfulla blickar, trots inre bekymmer och prövningar. Var och en med sin historia och alla på väg tillsammans till en port, Jesus, som själv har gått med sina pilgrimer över tröskeln trettio miljoner gånger i år. Och enade och bekräftade av påven i sin tro:
Den uppståndne är nära oss just i de mörkaste stunderna: i våra misslyckanden, i våra slitna relationer, i de dagliga kamper som tynger våra axlar, i vårt tvivel som gör oss modfällda. Ingenting av det vi är, ingen del av vår existens, är främmande för honom.
Porten muras nu igen – till och med nyckeln muras in – i väntan på nästa jubelår, redan 2033. Då firas ett extraordinärt jubelår, två tusen år efter Kristi frälsningsverk, genom hans lidande och död på korset. Fram till dess bär vi med oss hoppet, vårt enda hopp – på honom, som förblir öppen även när jubelårets port är låst och igenmurad.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
