Ave crux spes unica – den fornkristna hymnens ord – var hälsat kors, vårt enda hopp, sammanfattar kristendomens glada budskap. Gud själv har blivit människa för att ta på sig det lidande som vi människor får bära, för att befria och frälsa oss. Alltsedan dess kan vi leva i hoppets tecken, vad livet än kan medföra av smärta och olycka. I Jesu liv, lidande och död ser vi Guds oändliga solidaritet med oss människor. Fadern har utgett sin Son, sin enfödde, älskade Son för vår skull. Så viktiga är vi och vår frälsning för honom. Samtidigt vet vi hur lätt det är för oss att glömma detta, när livet är som mest plågsamt och svårt. Vår väg genom livet är ofta tecknat av korsets verklighet, men Jesus har segrat på korsets trä för att ge oss hopp och tillförsikt att vi också kan nå fram till den eviga härlighet som han har berett för dem som älskar och vill efterfölja honom.
Jesu väg till korset är också vår väg. Mer och mer kan vi identifiera vår livsväg, vår korsväg med hans väg. När vi ber korsvägen är det just för att komma honom allt närmare i hans frälsande lidande för att så också få dela hans uppståndelse och eviga liv. Steg för steg går vi med Jesus och lever oss in i hans möte med lidandets, ondskans och våldets fasansfulla verklighet. Samtidigt kan vi se på detta i ljuset av vår nutida verklighet, som också är präglad av synd och lidande och därmed i behov av hans frälsande kraft. Vi bär med oss både vår egen svaghet, vårt eget lidande och hela världens smärta och utsatthet. Vi ber korsvägen, inte bara för att vi själva behöver frälsas från det onda utan för att på ett ställföreträdande sätt ropa på frälsning för hela vår värld i dess ofattbara nöd och behov av räddning. Vår egen personliga korsväg smälter samman med både Jesu och hela världens korsväg.
Steg för steg, station för station, stapplar vi fram liksom Jesus själv, böjda under korsets tyngd, men ändå i tro, hopp och kärlek till honom, vår Frälsare, den ende som kan rädda och befria vår arma värld. Ja, han vill frälsa hela den skapelse som kvider som i födslosmärta. Vi fäster blicken på Jesu heliga, men bespottade ansikte. Vi följer honom med vår blick och förenar vårt hjärta med hans heliga hjärta, som skall genomborras av spjutet och bli en källa av nåd utöver nåd. Mer och mer kan vi leva oss in i hans kärleks mysterium genom att lida med, ja, i honom. Samtidigt växer vi in i en allt djupare solidaritet med den lidande mänsklighet som suckar och våndas under syndens och ondskans tyranni. Genom vår närhet till hans heliga hjärta blir vi också honom allt mer lika i hans barmhärtighet, i hans törst efter att få frälsa, rena och helga den värld som vänt sig bort från honom i likgiltighet.
Korsvägen går fram genom alla tider och miljöer, ända till världens ände och tidens slut. Allt och alla är i desperat behov av Guds frälsande nåd, som strömmar ner från Jesu heliga kors. Det gäller bara att förstå och ta till sig av hjärtat att varje litet eller större kors som läggs på våra skuldror är ett rop, ett nödrop: Kom Herre, kom och fräls din arma mänsklighet, din misshandlade skapelse i all dess nöd. Korset är och förblir ett tecken på Guds oändliga kärlek till oss alla. När inget annat hjälper, måste Gud själv bli människa för att gå in under vårt lidande och tömma vår smärtans kalk för att överbevisa oss om sin godhet och barmhärtighet. Hans nåd kommer inte till oss von oben. Han står på vår nivå, på vår sida, för att visa oss sin solidaritet ända till sitt sista heliga andetag på korsets stam.
Just i den sista överlåtelsen av allt i Faderns händer fullgör Jesus sitt frälsande uppdrag. Det är fullbordat. Den ondes makt är bruten. Helvetets portar är nermonterade. Det nya, eviga livet är öppnat för oss. Guds eviga härlighet – det definitiva mål för vilket vi är skapade – ligger framför oss. Vi är inbjudna att få se Gud sådan han är. Hela evigheten är vår. Kampen är slut. Korsets väg har nått sitt mål. Allt är försonat. Hoppets längtan har gått över i ständig lovsång och tacksägelse. Redan nu får vi en liten försmak av allt detta i eukaristin, där både Kristi lidande på Golgota och hans förhärligande är närvarande i trons dunkel. Aldrig kan vi tacka Gud tillräckligt för detta, men försöka duger! Därför fortsätter vi att be korsvägen så länge världen består.
+ Anders Arborelius OCD