I fyra år har det pågått ett grymt och blodigt krig i Europa. Därför är den årliga vallfärden till Mariavalls kloster, när vi vördar Europas skyddshelgon Benedictus, så viktig – för att Europa skall finna sin själ och sin kallelse, för fred och försoning. Och den helige Benedictus kan hjälpa oss att bli förebedjare, inte bara för Europa, utan för hela vår värld som skriker efter Guds frälsning och hjälp att hitta rätt väg i framtiden.
Som kristna har vi alltid en grundtrygghet. ”Han beskyddar det rättas stigar och sina frommas väg bevarar han”, heter det i Ordspråksboken (2:8). Vi vet att Gud inte kan överge oss. Han har sänt oss sin Son för att frälsa allt och alla. Vi vet att han gett oss riktlinjer för hur vi skall leva. Han har ingjutit sin helige Ande i våra hjärtan för att leda oss på Jesu väg. Men vi måste också vara beredda att gå denna väg och hjälpa andra att upptäcka den. Europa behöver trosvittnen mer än någonsin, människor som vågar kalla sig kristna och sprider budskapet om Guds barmhärtighet, inte minst i vår tid när så många högljutt förkunnar helt andra budskap.
Ora et labora, be och arbeta, är klostervisdom som behövs lika mycket i vår tid som tidigare. Det är i bönen som Benedictus och otaliga andra helgon har arbetat för att göra världen bättre. Europas historia och kultur är präglad av bön och kontemplation och de frukter som har sprungit fram ur denna ådra. ”Jag vill lova Herren alltid” sjunger vi i Psalm 34:2. Både genom vår bön och vårt arbete kan vi lova och förhärliga vår Gud. Bön befruktar vårt arbete och föder barmhärtighet. Det vi gör kan vi göra till Guds ära, vilket ger hela livet en helt annan klang.
Benedictus är ”en läromästare som fostrar många till att tjäna dig i bot och bön”. Vi är inte alltid så pigga på att göra botgärningar, men själva livet rymmer oundvikligen det som är tungt, som vi då kan bära fram som vår bot till den Gud som offrat sin enfödde Son för vår skull. Lever vi alltid utifrån ett böneperspektiv får vi också en mer konstruktiv och barmhärtig blick på hela tillvaron. Allt kan bli material för lovsång och överlåtelse. Även i det som tycks meningslöst kan vi finna ett guldkorn av hopp, ett frö till ny början. Vi behöver aldrig fastna utan kan hasta vidare på Jesu väg, överlämna allt i vår barmhärtige Faders händer och låta oss drivas framåt av Andens milda budskap.
Jesus påminner oss om att vi aldrig får fastna i det vi äger. Det gudsvigda livet vill påminna oss alla om att vi måste söka bli fattiga i Anden och inte bygga vår trygghet på vad vi har. Gud vill hjälpa oss att ta steget ut ur allt som binder och fängslar oss, så att det blir viktigare för oss att vara än att ha. Det kan vara svårt i Europa av idag, när teknologin har avlöst teologin som normgivande vetenskap. Påve Leo påminner oss i sin encyklika Magnifica humanitas om att artificiell intelligens aldrig få ta över herraväldet. Vi behöver den andliga intelligens, som Anden ger oss del av. Guds vishet kan överlista all världens teknologier och ideologier.
”Jag vill lova Herren alltid” (Ps 34:2). Bönen kan bli en ständig livshållning, en kärleksrelation som aldrig upphör. Det monastiska livet skall just ha denna funktion i kyrkan och påminna oss alla om detta. Vi kan inte tänka bort klostren ur Europas geografi och historia. Ibland har man försökt att med våld eliminera detta liv, men lyckligtvis är det segt och outrotligt, ungefär som maskrosor som man aldrig blir av med. Samtidigt läggs kloster ner över hela Europa just nu eftersom ingen vill träda in i dem. Idag är det inte diktaturer som hotar klostren utan likgiltighet, brist på tro och mod. Därför måste vi be om kallelser till det gudsvigda livet.
Hur kan vi då lära oss att be? Ibland är det just vår oförmåga som lär oss att hålla ut i bön. Bön kan inte presteras, produceras eller konsumeras. Det är en nåd att vi får öppna oss i vår fattigdom och svaghet för Guds oändliga barmhärtighet som ständigt strömmar över oss. Bön är alltid dialog och relation. Egentligen är det mer Gud som talar än vi, men på sätt som vi aldrig kan kontrollera, ofta i tystnad, ofta utan att vi knappt märker det, som en sakta susning, en flyktig blick. Vi är aldrig övergivna eller bara hänvisade till oss själva. Gud är alltid inriktad på oss, medan vi kan ha svårt att bevara den ständiga inriktningen på honom. Från hans sida är bönen alltid ständig. Det får vara nog för oss.
Du, Herre älskar oss ständigt och ser på oss. Därför finns det alltid hopp, för oss och för Europa!
+Anders Arborelius OCD
