Eskil Fagerström; Historiska media, 2026
Lund är en suveränt trevlig stad att bo i, det tycker inte bara jag: i fjol uppgav 98 procent av befolkningen att de trivdes gott. Det framgår också av att så många har skrivit dess historia. Denna tjocka, för att inte säga fryntliga, bok bär ny syn för sägen. Fagerström bevakar sedan många år staden för Sydsvenskan på ett seriöst men trivsamt småputtrigt sätt, vilket gör att man tar sig igenom denna lunta med lätthet.
Men det är ingen lätt sak att beskriva en stad som fanns redan på 900-talet. Den första kyrkan i Skandinavien byggdes här 987. Det fanns till slut nitton kyrkor i stan och ett manligt och ett kvinnligt benediktinkloster, samt senare Svartbrödraklostret (dominikanerna) och Gråbrödraklostret (franciskanerna) och tre kyrkliga vårdinrättningar: Hellig Geist, spetälskehospitalet och troligen en sjukstuga på Bredgatan. Fyra femtedelar av stadens gårdar ägdes av någon kyrklig institution.
Lundakatedralen var ingen församlingskyrka. Den var domkapitlets ceremonikyrka med 68 altaren. Vanligt folk praktiserade oftast sin tro i närmaste kvarterskyrka. I början av 1100-talet var Lund kyrkligt metropolitsäte för Danmark, Norge, Sverige, Island, Grönland och Färöarna. Den protestantiska reformationen 1536 reducerade denna metropol till en bondby. Universitetet tillkom först 1666, som ett led i den svenska kronans ambition att försvenska Skånelanden.
Men det kyrkliga livet är helt klart inte Fagerströms stora intresse. Visserligen redovisas domkyrkans byggnadshistoria, men utan större insikter. Den väldige ärkebiskop Absalon Hvide, som grundade Köpenhamn 1167, omnämns inte, inte heller hans sekreterare Saxo Grammaticus, som skrev Danernas historia. Fagerström nämner inte heller att Lutherska världsförbundet grundades i Lunds domkyrka 1947. Eller påvens (!) besök 2016 när man skrev under en överenskommelse om att vi kristna ska tala väl om varandra. Man kan bo här i stan bara av det skälet.
Anders Piltz OP
