Magnifica humanitas – redan titeln på påve Leo XIV:s första encyklika påminner om den underbara och fruktansvärda sanningen att människan är storslagen. Ordet magnifica vittnar om förmågan att göra stora verk och humanitas erinrar om att vi är formade ur jorden.
Med encyklikans tvåhundrafyrtiofem paragrafer vill påven påminna om mänsklighetens dramatiska balansgång mellan gott och ont, frihet och slaveri. Vi har förmågan att skapa storartade verk, men att det är upp till oss att fritt välja om de ska bli goda eller onda.
I alla sociala encyklikor tar påvarna upp en fråga knuten till upplevelsen att mänskligheten som gemenskap är i fara. Leo XIV uppmärksammar artificiell intelligens, AI. Men att se det som en encyklika om enbart AI är förenklat. Påven gräver djupare med sina ord och talar om att det är samma risker som har hotat sen människans första steg i Edens lustgård. Viljan att vara storslagen utan Gud. Tron på självtillräcklighet, och det dramatiska slaveri som blir följden.
Redan på de första raderna påpekar han osentimentalt att det rör sig om ett val. Vilken stad vill vi bygga? Väljer vi att bygga ett nytt Babels torn, storslaget och högt men i grunden omänskligt, byggt på arrogans, högmod och övermod, eller en stad där Gud och människan lever tillsammans? Om och om i historien står mänskligheten inför detta beslut. Påve Leo skriver att ”AI-eran är inget undantag: byggandet av Babel eller återuppbyggnaden av Jerusalem börjar inom var och en av oss”.
Eftersom frågan inte är ny börjar han med att hänvisa till sina föregångares sociala encyklikor, med start i Leo XIII:s Rerum novarum, som var ett svar på industrialismens framfart. På själva 135-årsdagen av denna första sociala encyklika påminner Leo XIV om att tekniken i sig inte är ”en antagonistisk kraft mot människan”, inte heller ”ond i sig själv”. Men den är inte neutral, utan ”formas efter den som har tänkt ut den, finansierat den, reglerat den och använder den”. I detta ligger valet, och därav ansvaret, att använda AI rätt. Och att ”avväpna AI”, vilket enligt påven handlar om att befria den från militär och ekonomisk konkurrens, och förhindra att den dominerar människan.
I ett långt stycke talar påven om den farliga trenden att se framsteg som ett sätt att övervinna människans begränsningar. Han betonar kraftfullt att man inte bör sträva efter att eliminera dessa, då de är en väsentlig dimension av människan: ”människan blomstrar inte trots begränsningar, utan genom begränsningar”. Det är i sin begränsning, sårbarhet och otillräcklighet som människan växer och mognar, och varje anspråk i historien på att utrota detta har inte bara visat sig falskt utan förödande. Påven fördömer därför användningen av AI för att ”stärka föreställningen av en ’andra klassens’ medborgare, som tjänar den överlägsna eliters intressen”.
”Kom ihåg att du var slav i Egypten”, påminner Moses Guds folk under den hårda vandringen mot frihet. För även om frihet kan kännas tung att bära, är slaveri värre. Kom ihåg att du är fri, påminner Leo XIV oss nu. Särskilt till de unga, vars generation föddes in i den digitala världens slaveri och vittnar om dess bedövande inverkan på mänsklig kreativitet och inre orientering. Men vi är fria, friköpta, och kan och måste välja – medvetna om konsekvenserna – hur vi bygger för framtiden. Människans värdighet är knuten till att vara skapad till Guds avbild, och därför helt oförenlig med slaveri, ett ord som återkommer tjugoen gånger i encyklikan. Om och om igen betonar påven att Gud och slaveri är oförenliga.
Så när är mänskligheten magnifik? På de sista raderna svarar han: människorna är inte storslagna när de prisar sig själva, utan när de prisar Herrens storhet – som Maria i Magnificat.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
