Med enorm indignation kablades det försommaren 2021 ut att man i Kanada trodde sig ha hittat gravar efter mer än tusen barn från ursprungsbefolkningen, som dött medan de var elever vid olika kristna internatskolor. Med hjälp av markradar sades man bland annat ha hittat kvarlevor efter minst tvåhundrafemton barn vid Kamloops Indian Residential School i British Columbia, en av många internatskolor för ursprungsbefolkningens barn, som drevs av katolska ordnar med statlig finansiering.
Snabbt målades en bild upp i media, även här i Sverige, av hur kyrkan hade vanvårdat barn och i tystnad begravt dem i omärkta gravar. Senare samma år rapporterades fler gravar upptäckta genom radarundersökningar, och protesterna mot framför allt katolska kyrkan växte. Hundratals små skor lämnades intill före detta skolbyggnader, blodröda barnklänningar hängdes upp på små träkors och bergen av gosedjur och blommor lämnade i välmening växte höga.
Landets premiärminister Justin Trudeau uttryckte avsky och beordrade alla federala byggnader att flagga på halv stång, vilket gjordes i nästan ett halvår. Provinsens premiärminister talade om ”en tragedi med proportioner som inte går att föreställa sig” och regeringen tillsatte en utredning. Året därefter rapporterades om en tiofaldig ökning av hatbrott riktade mot främst katolska skolor och institutioner i landet, och omkring hundratjugo katolska kyrkor i Kanada vandaliserades under året som följde.
Fyra år senare hade dock inte en enda grav hittats.
De enda dödsfall man har kunnat bekräfta var av naturliga sjukdomar, och i all tysthet lade regeringen 2025 ner en utredning, som då hade kostat den kanadensiska staten över två miljarder kronor. Nu har även Kanadas näst största tidning, The Globe and Mail, ifrågasatt sin egen roll i rapporteringen, som resulterade i drevet mot katolska kyrkan. På ledarplats fastslår man att tidningen misslyckats med sitt uppdrag i rapporteringen om de påstådda gravarna. Tidningen medger sin roll i det mediehaveri som följde, efter att man utan att leta efter bevis vidarerapporterade uppgifterna, och det ifrågasätts varför varken Trudeau eller regeringen har bett om ursäkt.
Paralleller kan dras till Irland, där mediedrevet mot katolska kyrkan i allmänhet, och katolska ordnar i synnerhet, varit omfattande efter att en lokal historiker i västra Irland 2014 gick ut med att hon hittat dödsbevis på nära åttahundra avlidna barn från första hälften av 1900-talet, som inte fanns med i något begravningsregister. Barnen bodde på ett hem för mödrar och barn i det lilla samhället Tuam, och i likhet med många andra hem på den tiden drevs det av en katolsk orden på uppdrag av lokala myndigheter.
Medias okritiska rapportering ledde till att det inom kort hette att systrarna hade ”dumpat hundratals barn” i klostrets septiktank. Inte heller här visade indignationen några gränser. Man bortsåg helt från kontexten: ett samhälle och anhöriga som förpassade ogifta, gravida kvinnor till klostrens barnhem; ett fattigt land där kyla, undernäring och smittsamma sjukdomar gjorde små barn ytterst sårbara; och ordenssystrar som gång på gång, helt förgäves, bad lokala myndigheter om bidrag till centralvärme, bättre mat och ordentliga utrymmen för att lättare förhindra smittsamma sjukdomar.
En offentlig utredning har gjorts och noggranna utgrävningar pågår i Tuam. Efter ett år har det hittats kvarlevor av sjuttiosju barn – alla ordentligt begravda i kistor. Av ”dumpade kroppar” i en septiktank finns inte ett spår.
Det är självklart att katolska kyrkan ska granskas av media. Det visar inte minst erfarenheter från när sexuella övergrepp inom kyrkan har uppdagats tack vare media och kunnat lagföras. Men när sanningen blir offer för en bra story vinner ingen.
Helena D’Arcy
chefredaktör
