Antony Beevor; översättning: Kjell Waltman; Historiska Media, Lund 2026
Författaren är mest känd för sina böcker om krigshistoria. Nu har han varierat sig och skrivit en bok om mystikern Grigorij Rasputin och den ryska tsarfamiljen. Som historiker specialiserad på personhistoria skulle jag dock råda Beevor att antingen hålla sig till krigshistoria eller skriva mindre skevt om de historiska personerna.
I inledningen konstaterar Beevor följande: ”rykten och konspirationsteorier kan ha ännu större verkan än sanningen.” Det har Beevor rätt i, men problemet är att han framhåller bevisligen falska rykten om tsaren och tsaritsan som fakta. Ett av dessa rykten är att tsaritsan skulle ha haft politiskt inflytande tidigt. I verkligheten fick hon inte det förrän omkring 1915, men inflytandet var litet och tsaren ignorerade oftast hennes råd. Att Beevor inte tycks ha granskat detta rykte mer ingående väcker frågor om hur mycket av det han skriver som egentligen stämmer.
När det gäller Rasputin skriver Beevor mindre skevt. Samtidigt gör han sig skyldig till samma misstag som många länge har gjort, nämligen att tillskriva denne mystiker större inflytande än vad han egentligen hade. Beevor går så långt som att påstå att Rasputin var orsaken till revolutionen. I verkligheten var det snarare korruptionen i det övre samhällsskiktet som var så svår, att revolutionen sannolikt ägt rum även utan Rasputin.
Det positiva är att Beevor lyckas lyfta fram mycket av korruptionen. Då hans område är krigshistoria är de bästa kapitlen de som handlar om rysk-japanska kriget och Första världskriget. Boken rekommenderas därför för dem som vill lära sig mer om tsarrysslands regim och krig.
Sophia Eklund
