Tore Janson; Historiska media, 2026
Denna språkhistoria handlar inte främst om detaljer utan om hur vi har förändrat vår syn på språket under åttahundra år, och om hur samhället förändrat språket men också hur förändringar i språket, i viss mån, påverkat samhället.
Det viktigaste med Tore Jansons nya bok är svenska språkets resa från en sorts allmängermanska i Europas periferi till ett nationalspråk som kan användas till allt: vetenskap, nyheter, fiktion, religion, administration, underhållning, utbildning, ja, allt. Det har inte varit någon quick fix utan tagit generationer av målmedvetet arbete och samverkan med andra språk. Det har också skett i samspel med politiken. Svenska har blivit standardspråket, alltså normen för hur vi interagerar språkligt inom riket.
Nästan lika viktigt och mycket mer underhållande är de myter vi låtit växa upp kring språket. Alla har hört talas om göticismen, idén om hur vi svenskar är ättlingar till folkvandringstidens goter och bär arvet i vårt blod och i vårt språk. Och många har roat läst Johannes Magnus (1488–1544) berättelse om hur Noak gick på grund med arken, klev iland och började tala västgötska.
En annan myt som återkommer med viss regelbundenhet är ”språkets renhet”. Många purister har velat få bort lånord på franska, tyska och, numera, engelska. Det som återstår efter en sådan utrensning skulle vara den rena och oförfalskade svenskan. Sanningen är att det aldrig har funnits ett språk utan lånord, och att de är själva förutsättningen för en utveckling mot ett rikare och användbarare språk. Ändå kommer purismen i ständigt nya vågor, kanske för att vi ofta överanvänder prestigespråkens ord.
Boken slutar med en granskning av svenska på nätet, och faktiskt, vårt språk har än en gång blivit större, viktigare, och bredare i både bruk och användningsområden. Heja svenskan!
Lars Melin
