Regi: Clint Bentley; I rollerna: Joel Edgerton, Felicity Jones; Netflix, 2025
Det stora, outtalade livet som kan finnas i en enkel och stillsam tillvaro, är i fokus i denna film. Robert Grainier (Joel Edgerton) är skogshuggare i förra sekelskiftets USA och lever ett anspråkslöst liv utan att göra mycket väsen av sig. Det är stunderna hemma från arbetet med sin fru Gladys (Felicity Jones) och dottern Katie som ger honom mening och som han bär med sig under de långa, tuffa månaderna i skogen.
Som del av en kringresande arbetsstyrka som röjer skogsmarker, bygger broar och banar väg för järnvägen bevittnar Robert både grymhet och mänskligt lidande. Liksom träden fälls, faller också människor. En av dem är en kinesisk man som mördas genom att kastas ner från en bro av andra arbetare på grund av sin etnicitet. Minnet av detta övergrepp plågar Robert och förföljer honom genom hela filmen.
Trots att filmen innehåller mycket lite dialog har den mycket att säga. Robert lever inte för materiella tillgångar utan för minnena av de människor han knutit band med under sin livstid och för sin varsamma relation till naturen. Landskapet spelar en central roll och fungerar som en påminnelse om det djupa avtryck människan gör på naturen.
Roberts öde påminner oss om livets skörhet och om att mycket avgörs av tillfälligheter, tur och otur. Genom återkommande återblickar till avgörande händelser i Roberts liv förstärks känslan av att det förflutna ständigt är närvarande. Det understryker filmens budskap, att det som är förgängligt ändå kan bilda djupa spår. Tågen rör sig framåt och livet går vidare, men likt den nötta rälsen som ligger kvar bär vi med oss spåren av det som en gång hänt oss.
Trots filmens genomgående sorgsna ton upplevs den ändå i slutändan som livsbejakande. Man lämnas med en längtan efter det anspråkslösa och jordnära.
Isabella D’Arcy
