Francois Mauriac; Veritas förlag, 2025
Denna lilla pärla till bok är skriven av en författare som för mig bara är känd till namnet. Jag kan beklaga att jag inte läst något av honom tidigare. Han är så klok, intressant och välformulerad. Och jag håller med honom om de flesta åsikter som han uttrycker, trots att det är en betydande åldersskillnad mellan oss; han levde 1885–1970 och var uppburen fransk författare, ledamot av franska akademien och nobelprisbelönad.
Till stor del är boken en självbiografi. Uppvuxen i en katolsk familj beskriver Mauriac sitt liv sakligt och utan sentimentalitet. Tron är självklar men fördjupas under livet och blir så småningom ett med kärleken. Han är trogen kyrkans kärna men är kritisk till den maktapparat som katolska kyrkan var under hans uppväxt, och fortfarande är. Hans genomskådande intellekt förringar dock inte trons väsen. Och det faktum att Andra Vatikankonciliet just hade öppnats då han skrev bokens sista kapitel, gav honom hopp om en förändring av kyrkan och stärkte hans tro på att kyrkan skulle kunna bli ett ljus som lyser och bränner.
Boken gavs ut 1962 och översattes till svenska 1963 av Sven Stolpe. Nu har den kommit i nyutgåva som i stort sett följer Stolpes översättning, vilken ”har stått sig rak och frisk”, konstaterar Carl Otto Werkelid i sitt förord, där han också ger en fin introduktion till Mauriacs verk.
Boken är tunn, med rikligt med noter. Det är en vacker volym med ett tilltalande omslag, en lämplig present till någon som behöver stöd i sin tro och även styrka att stå upp för det som är rätt även om det innebär konflikter med tradition och makt. Mauriac var 77 år då han skrev det sista kapitlet. Jag tycker om hans formulering om ålderdomen: ”Mina jämnårigas jargong är ofta nog snaskigare än unga människors. Ålderdomen måste vara helgad – annars blir den lätt besatt.”
Elisabet Finné
