Luca Cesarini; Förlaget Birgittiana, 2025
Jag gissar att andra återkommande Romresenärer också har sina ”första måsten” vid ankomsten: en kyrka, ett museum, ett café som i ett slag triggar igång hela det överdimensionella varandet i den eviga staden. För mig är det sedan uppväxten där på 1970-talet Piazza Farnese med Birgittahuset. I Birgittahuset fanns ofta en annan ung pojke, Luca Cesarini. Sedermera blev han lärare, guide, reseledare, bokförläggare och lägenhetsuthyrare. Då blev både han och jag kärleksfullt nypta i kinden av de fryntliga systrarna med de dignande kakfaten.
För Luca Cesarinis livslånga hängivenhet till den heliga Birgitta och hennes Rom är nästan överväldigande. Det här är hans femte bok om Birgitta och på det egna förlaget som heter just Birgittiana. Lite anade vi som barn väl då att den helige Birgittas bäckenben fanns i samma hus som det underjordiska kapell där många Romsvenskar samlades och firade gudstjänst i Katarinakapellet inför Bengt Olof Käldes suggestiva mosaiker.
I en generöst fyllig ny bok (268 sidor) leder Luca Cesarini runt läsaren genom allt i Rom som har med heliga Birgitta att göra. Eller skulle kunna haft. Som den skicklige folkhögskollärare och guide han är så varvas bakgrund, platser, citat, någon personlig anekdot och många berättelser. Det är lite extra allt om Rom och heliga Birgitta. När jag precis skulle plocka fram Tryggve Lundéns fyra tjocka band med Birgittas uppenbarelser upptäckte jag att sista femtedelen av Luca Cesarinis bok är just hennes uppenbarelser om Rom och i Rom.
Eftersom heliga Birgitta regelbundet pilgrimsvandrade runt till de olika kyrkorna finns det för nästan varje landmärke också en Birgittakoppling. Det är nog som uppslagsbok de flesta som inte är Birgittanördar också kommer använda den. Man kan med bokens hjälp till exempel gå till Pantheon och föreställa sig Birgitta där i bön, som när hon där fick en uppenbarelse den 24 november 1371 strax före avresan till Heliga landet.
Ja, ännu villigare än någon jordisk far förlåter denne milde Gud sina tjänares alla synder, om de flitigt ångrar sig, ödmjukt ber om barmhärtighet, ängslas att någonsin mera begå dessa synder och av sitt hjärtas hela begär längtar starkt efter Guds vänskap över allting.
Och sen följer två sidor goda råd förmedlade av Birgitta från jungfru Maria till en franciskanmunk.
Genomläsningen ger mig en luftig känsla av ett mer avskalat Rom, före renässansens bling-bling och barockens svulstighet. Att tänka sig Santa Maria Maggiore utan kasetttaket, som kom på 1600-talet (enligt traditionen med guld från Columbus), och dessutom föreställa sig den heliga Birgitta som för att ödmjuka sig tiggde utanför, ger en … ja, lättare känsla.
Författarens ambition att vara heltäckande gör möjligen boken också lite tung. Jag önskar mig också en lite lättare version med något hårdhäntare urval (och lite större bokstäver). Kanske en uppföljare kan bli en tunnare bok som går ner i en ytterficka om de tio mest säkerställda Birgittaplatserna i Rom (eller tjugo då, Luca, jag förstår att det är svårt att begränsa?). Ett av privilegierna med ett eget förlag är att få skriva ner allt man vill berätta utan överprövning.
Denna berättarglädjefulla kunskapsrikedom bidrar säkert till att det är en av de få guideböcker jag läst rakt igenom och haft behållning hela vägen. Den följer definitivt med i väskan på nästa Romresa.
Efter den obligatoriska rutten från Birgittahuset ska jag följa heliga Birgittas väg på Campo de Fiori och föreställa mig hur torget på hennes tid gick ända ner till Tibern. Där ska jag gå över till en annan favorit, Santa Maria in Trastevere. Men den här gången inte bara för att uppleva mosaikerna och de levande mässorna, utan också för att leta upp Cesare Marianis porträtt av heliga Birgitta i Birgittindräkt som Luca tipsar om. Därifrån ska jag gå till den för mig helt i boken nyupptäckta San Francesco a Ripa, där Franciskus av Assisi bodde tillsammans med sina medbröder på benediktinmunkarnas pilgrimshärbärge. Det var där som hon bokstavstolkade Franciskus att ”komma till min kammare för att äta och dricka med mig,” som att hon skulle åka till Assisi. En gudomlig ironi eftersom ju Franciskus själv tolkade ”bygg upp min kyrka,” som att han skulle gå och hämta byggnadsmaterial.
Kanske en av hemligheterna med dessa två gigantiska kyrkoreformatorer: de började med att tolka Guds tilltal alldeles bokstavligt.
Greger Hatt
