Att säga att 2025 var ett händelserikt år för katolska kyrkan vore en underdrift. Jubelåret, med mottot Hoppets pilgrimer, blev en historisk tid i kyrkan, med miljontals pilgrimer som besökte Rom och ett mycket uppmärksammat påveval. Att 2026 blir ett lugnare år kan dock vara en förhastad slutsats.
Påven Franciskus död och valet av påve Leo XIV, den förste nordamerikanske påven, fick ett enormt genomslag i massmedia runt om i världen. Den enda gången ett påveval har ägt rum under ett jubelår tidigare var år 1700, då påven Innocentius XII avled och Clemens XI valdes.
Redan under sin korta tid som påve har Leo presiderat över stora evenemang under jubelåret, haft möten med olika världsledare och genomfört sin första apostoliska resa, till Turkiet och Libanon, samtidigt som han har satt sig in i den romerska kurians alla detaljer i sin roll som högste ledare. Även om jubelåret nu har avslutats och påve Leos schema inte längre kommer att vara knutet till jubelåret lär 2026 ändå bli ett allt annat än ett lugnt år.
Välvilja mot media
Mot slutet av 2025 riktades allas blickar mot påven under hans första internationella resa. Men kanske knöts ännu större förväntningar till presskonferensen på flyget tillbaka till Rom. Tidigare var dessa pressmöten korta, med förutbestämda frågor. Påven Franciskus förändrade detta genom att låta journalister ställa vilka frågor de ville, vilket ledde till några av hans mest uppmärksammade ögonblick. Vem kan till exempel glömma hans ofta citerade ord ”Vem är jag att döma?”, när han talade om homosexuella personer som med god vilja söker Herren.
Sedan han blev vald har påve Leo, även om han varit mer återhållsam i sina svar, visat samma vilja som sin företrädare att möta media – inte bara i samband med resor, utan också vid flera tillfällen utanför sitt residens i Castel Gandolfo.
Påvliga resor
Under flygresan tillbaka till Rom ställdes frågan om påvens resplaner för 2026.
– Inget är ännu säkert men jag hoppas kunna resa till Afrika, svarade han. Personligen hoppas jag få resa till Algeriet för att besöka platser ur den helige Augustinus liv, men också för att fortsätta dialogen och bygga broar mellan den kristna och den muslimska världen.
Påven sade också att man undersöker möjligheten att besöka flera latinamerikanska länder.
– Argentina och Uruguay väntar på påvens besök. Och Peru tror jag också skulle ta emot mig. Om jag åker till Peru kan jag även besöka många grannländer, sade han.
I samtal med journalister utanför Castel Gandolfo i november gav påven liknande antydningar och tillade att han också gärna vill besöka Fátima och Guadalupe.
– Problemet är schemaläggningen, med alla redan inbokade åtaganden, sade han.
En resa till Peru under 2026 förefaller dock osannolikt, åtminstone under årets första hälft med tanke på landets politiska instabilitet och presidentvalet i april. Det är praxis att påvar undviker resor till länder under pågående valrörelser, för att inte utnyttjas i politiska syften.
På senare tid har flera katolska och sekulära nyhetssajter rapporterat att Vatikanen håller på att slutföra detaljerna kring en möjlig apostolisk resa till Spanien i juni. Det skulle sannolikt sammanfalla med färdigställandet av basilikan Sagrada Familia i Barcelona, som tagit över ett sekel att bygga. Det skulle också sammanfalla med hundraårsminnet av arkitekten Antoni Gaudís död, vars helgonförklaringsprocess pågår.
Påvens medarbetare
Bland de mest sannolika åtgärderna under det kommande året finns påvens arbete med att forma den romerska kurian. (Enligt praxis bekräftades cheferna för Vatikanens dikasterier tillfälligt efter hans val.) Till skillnad från sin företrädare, som inrättade och förlitade sig på ett eget kardinalsråd för att diskutera reformen av kurian och kyrkans styrning, vill påve Leo ha ett mer öppet samarbete med hela kardinalskollegiet. Redan två dagar efter sitt val konstaterade han att kardinalerna efterlyst ett sådant samarbete under de allmänna kongregationerna inför konklaven 2025, och att detta skulle innebära ”en form av dialog med kardinalskollegiet för att höra råd, förslag och konkreta idéer som redan diskuterats under dagarna före konklaven”.
– Ni, kära kardinaler, är påvens närmaste medarbetare. Detta har varit till stor tröst för mig när jag accepterade ett ok som tydligt ligger bortom mina begränsade krafter – vilket det skulle göra för vem som helst av oss. Er närvaro påminner mig om att Herren, som anförtrott mig detta uppdrag, inte kommer att lämna mig ensam i att bära ansvaret, sade han.
Extraordinära konsistorier
Den 20 december meddelade Vatikanen att påve Leo sammankallat sitt pontifikats första extraordinära konsistorium i Rom den 7–8 januari. Till skillnad från ett ordinarie konsistorium, som samlar kardinaler bosatta i Rom och oftast hålls när nya kardinaler utses eller helgonförklaringar godkänns, kräver ett extraordinärt konsistorium närvaro av alla kardinaler världen över. Enligt kanonisk rätt hålls det ”när särskilda behov i kyrkan eller behandlingen av mer allvarliga frågor gör det lämpligt”.
För att förstå hur ovanligt detta är kan nämnas att Johannes Paulus II sammankallade sex extraordinära konsistorier under sitt tjugosex-åriga pontifikat. Benedikt XVI valde att knyta rådgivande möten, utformade som heldagar av ”bön och reflektion”, inför ett ordinarie konsistorium, och Benedikt höll tre sådana möten. Under sina tolv år som påve höll Franciskus endast ett extraordinärt konsistorium, 2014, där frågor om äktenskap och familj diskuterades inför familjesynoden.
Vatikanen sade mycket lite om innehållet i diskussionerna. Samtidigt gick ryktena varma i italienska medier; en nyhetssajt hävdade att påven bett kardinalerna förbereda sig genom att läsa om två av påven Franciskus viktigaste texter: Evangelii gaudium (”Evangeliets glädje”), om evangeliets förkunnelse i dagens värld, och Praedicate evangelium (”Förkunna evangeliet”).
Viktiga utnämningar
Oavsett om detta stämmer eller inte är det tydligt, utifrån påve Leos uttalanden, att han vill involvera hela kardinalskollegiet i kyrkans styre. Detta blir avgörande när han nu börjar forma den romerska kurian efter sina prioriteringar, vilka han antydde vid mötet med kardinalerna före jul.
– Vi är kallade, särskilt här i kurian, att vara byggare av Kristi gemenskap, som ska ta form i en synodal kyrka där alla samarbetar i samma uppdrag, var och en efter sin kallelse och roll. Denna gemenskap byggs inte så mycket genom ord och dokument som genom konkreta handlingar och förhållningssätt som bör prägla våra dagliga liv, också i vårt arbete, sade han då.
Bland de viktigaste utnämningarna finns posten som statssekreterare, i praktiken den näst högsta positionen i kurian som för närvarande innehas av kardinal Pietro Parolin. Med tanke på världsläget – särskilt krigen i Ukraina och Gaza, den ökade spänningen mellan USA och dess europeiska allierade, konflikterna i Mellanöstern samt den tilltagande förföljelsen av kristna i Afrika – behövs en skicklig diplomat som kan förmedla fredsappellen från Peterskyrkans loggia direkt efter påvevalet.
– Det är den uppståndne Kristi fred. En fred som är obeväpnad och avväpnande, ödmjuk och uthållig, sade den nyutnämnde påve Leo XIV då.
Junno Arocho Esteves
internationell korrespondent, OSV News
