Söndagsgudstjänsten i tre kyrkor i den nigerianske delstaten Kaduna fick härom veckan ett abrupt slut. I alla tre kyrkor trängde plötsligt tungt beväpnade miliser in och beordrade de församlade att följa med. Över hundrasjuttio kristna tvingades i väg i vad som visade sig vara en koordinerad attack. Nio lyckades fly, men när detta skrivs är över hundrasextio människor – barn och vuxna – fortfarande kidnappade och försvunna.
Dådet är bara det senaste i en lång rad i Nigeria. I november utsattes en katolsk internatskola; då var det över trehundra flickor som tillsammans med sina lärare under vapenhot tvingades följa med islamistiska soldater. De släpptes senare i omgångar, och vid jul hade samtliga kommit hem. I april 2014 utförde islamistiska Boko Haram en liknande kidnappning av kristna flickor. Över tvåhundrasjuttio skolflickor kidnappades och tvingades vara kvar hos sina kidnappare i flera år. Under tiden tvångskonverterades de till islam, och flera födde sina fångvaktares barn. En del har under åren lyckats fly hem, men vissa bara för att, hjärtskärande nog, upptäcka att de måste klara sig på egen hand för att deras familjer har vänt dem ryggen. Fortfarande är över hundra av flickorna, numera unga kvinnor, tillfångatagna.
Organisationen Open Doors presenterade nyligen sin World Watch List 2026 (se sidan 9), där de listar de femtio länder där situationen för kristna är som värst. Rankningen är ett resultat av sammanvägda faktorer gällande både förtryck och våld, och liksom tidigare är Nigeria ett av länderna i topp, i sällskap med Nordkorea, Somalia, Jemen och Sudan. Open Doors har bekräftade uppgifter på att 4 848 personer mördades under 2025 för att de var kristna – det verkliga antalet torde vara långt större.
Nittio procent av dessa dödades i Nigeria, många i samband med attacker på kyrkor eller i koordinerade attacker under kristna högtider. Det är heller inte ovanligt att islamistiska styrkor i landet bränner ner kyrkor, församlingshem, skolor, sjukhus och bostadshus i kristna byar. Fler och fler präster och prästseminarister kidnappas också. Vissa släpps och överlever. Andra dödas. Landets kyrkliga ledning, både i katolska kyrkan och andra kristna kyrkor och samfund, har gång på gång försökt förmå öppna omvärldens ögon för vad som pågår. De motarbetas dock av Nigerias politiska ledning, som upprepade gånger tillbakavisat att kristna skulle vara särskilt utsatta.
Mot sig har de också ett kompakt ointresse i många andra delar av världen. Ett talande exempel på det kompakta ointresset hos oss i Sverige är det minimala medieutrymmet när World Watch List 2026 släpptes: Exakt 0,0 traditionella medier i Sverige – förutom de kristna tidningarna – valde att rapportera om listan, och så har det sett ut år efter år. På samma sätt genererar våldsdåd mot kristna oftast inte mer än en notis. En medial axelryckning, med andra ord. Talande är också hur det eskalerande våldet mot kristna i Nigeria tonas ner av många. Magda Gad, välkänd krigskorrespondent, kallar Open Doors siffror om dödade kristna i Nigeria ”desinformation” (X, 22/11-2025), och till tidningen Dagen säger Ekots utrikeschef Anders Pontara att han ”inte sett några belägg för förföljelse av kristna i Nigeria” (28/11-2025). Görrel Espelund, redaktör på Utrikespolitiska institutet, håller med och har nyligen både i Sveriges Radio och SVT påstått att det inte finns något som tyder på att kristna i Nigeria är mer utsatta än muslimer.
Ett fåtal organisationer, däribland Open Doors, enskilda politiker och andra eldsjälar kämpar med att fästa den ökande förföljelsen av kristna på den politiska dagordningen. Vad gäller media ser det ut som att frågan inte kommer att nå längre än till Katolskt magasin och övrig kristen press. Hos allt för många andra mediekanaler möts ämnet av en rungande tystnad. Varför?
Helena D’Arcy
chefredaktör
