I en artikel tidigare i höstas om den långa och krokiga vägen för Tysklands synodala väg (Km nr 8/2025), nämnde jag att ”synodalitet” blev något av ett modeord efter att påven Franciskus meddelat att det skulle vara temat för nästa biskopssynod. Efter Franciskus död undrade många vad som skulle ske med det synodala arbetet – ett av den bortgångne påvens mest utmärkande arv – och om nästa påve skulle fortsätta där hans företrädare slutade.
Den frågan besvarades redan i påve Leo XIV:s första hälsning från loggian vid Peterskyrkan: ”Till er alla, bröder och systrar i Rom, i Italien, över hela världen: vi vill vara en synodal kyrka, en kyrka som går framåt, en kyrka som alltid söker fred, som alltid söker barmhärtighet, som framför allt vill stå nära dem som lider.”
Sedan dess har synodalitet blivit ett av de teman som påven oftast återkommit till under sina första sex månader som Petri efterträdare. I några korta anmärkningar vid ett möte med det ordinarie rådet för biskopssynodens generalsekretariat i juni, reflekterade han över det synodala arvet efter påve Franciskus.
– Det arv han lämnat oss, enligt min mening, är framför allt detta: att synodalitet är en stil, en hållning som hjälper oss att vara kyrka genom att främja genuina erfarenheter av delaktighet och gemenskap, sade han.
Vandra tillsammans och lyssna
Han utvecklade det i sin första intervju som påve, med Elise Ann Allen, där han definierade synodalitet som ”en attityd av öppenhet och vilja att förstå”, där varje medlem av kyrkan har ”en röst och en roll” genom bön, reflektion, dialog och ömsesidig respekt.
Vidare beskrev han synodaliteten som ett ”motgift” mot polarisering och ett sätt att möta globala utmaningar genom att lyssna till evangeliet, reflektera över det och sträva efter att vandra tillsammans medan man lyssnar till varandra för att upptäcka Guds budskap.
– Det handlar inte om att försöka förvandla kyrkan till någon sorts demokratisk regering, eftersom – om vi ser på många länder i världen idag – demokratin inte nödvändigtvis är en perfekt lösning på allt. Det handlar snarare om att respektera, att förstå kyrkans liv för vad det är och att säga: ”Vi måste göra detta tillsammans”, sade han.
Biskopssynoden offentliggjorde i juli ett dokument, godkänt av påven, som beskriver hur lokalkyrkor kan genomföra resultaten av den så kallade synoden om synodalitet – en väg för att pröva nya arbetssätt, förnya strukturer och göra kyrkans vardagsliv mer synodalt för att bättre tjäna dess uppdrag.
Först och främst missionerande
Men katoliker fick en tydligare bild av påve Leos praktiska tillämpning av synodalitet i kyrkan vid ett möte den 24 oktober med medlemmar av synodala team från hela världen, som befann sig i Rom för sin jubelårsvallfärd. Deltagare från olika kontinentala grupper fick möjlighet att ställa frågor direkt till påven om möjligheter och utmaningar i att främja en mer synodal kyrka. Samtidigt tog påven tillfället i akt att adressera den så kallade ”elefanten i rummet” och visade att även om han står helt i linje med påve Franciskus synodala vision för katolska kyrkan, är hans sätt att hantera motstånd mot synodalitet ett helt eget.
Samtalet inleddes med en fråga från en representant för Afrika, som undrade hur lokalkyrkorna där kan inspirera världskyrkan utan att enhetliga modeller påtvingas dem. Påven beskrev katolska kyrkans främsta roll som ”missionerande” i att bära vittnesbörd om evangeliet, och sade att synodalitet är ett redskap för detta uppdrag – inte ett mål i sig.
– Vi måste vara mycket tydliga: Vi söker inte en enhetlig modell, och vi kommer inte att presentera en mall som dikterar för varje land: ”Så här måste ni göra”. Snarare talar vi om att omvändas till en hållning av att vara kyrka genom att vara missionerande och bygga upp Guds familj.
Rädsla för minskat pastoralt ansvar
En av de mest intressanta frågorna kom dock från biskop Alain Faubert av Valleyfield i Kanada, som representerade Nordamerika. Han frågade hur påven bemöter farhågor från präster och biskopar som fruktar att ”synodalitet kan minska deras auktoritet som herdar” och hur man ska främja medansvar, ansvarstagande och transparens i stiften.
Innan man går in på påvens svar är det viktigt att se vad som orsakar dessa farhågor. Bland de mest uttalade kritikerna till den synodala riktning kyrkan tagit fanns den avlidne australiske kardinalen George Pell, som efter sin död visade sig vara författaren bakom ett hårt formulerat memorandum från 2022. Undertecknad med pseudonymen Demos beskrev brevet påve Franciskus pontifikat som ”en katastrof i många eller de flesta avseenden”. Efter Pells död publicerade The Catholic Spectator en artikel som han skrivit – denna gång utan pseudonym – några dagar före sin bortgång, där han sammanfattade sina farhågor kring biskoparnas auktoritet inom ramen för synoden om synodalitet, som han i klara ordalag kallade ”en giftig mardröm”. Han ifrågasatte varför kyrkans hållning i länge fastslagna frågor – såsom prästämbetet, skilsmässa och omgifte, och homosexualitet – skulle debatteras, och beklagade samtidigt vad han såg som en minskad biskoplig auktoritet i sådana frågor.
”De huvudsakliga aktörerna i alla katolska synoder (och koncilier) och i alla ortodoxa synoder har varit biskoparna. På ett milt och samarbetsvilligt sätt bör detta hävdas och tillämpas vid de kontinentala synoderna så att pastorala initiativ förblir inom ramen för sund lära”, skrev han.
Varning för klerikalism
För Pell var det ”ett missbruk av synodaliteten” att föra vidare synpunkter från personer som inte är biskopar ”till den helige fadern för att han ska avgöra”. Det innebar, menade han, att biskoparna sattes åt sidan utan stöd i Skriften eller traditionen, och att processen var känslig för manipulation.
Några månader senare höll påven Franciskus ett tal (i början av en av synodens allmänna kongregationer), som av vissa tolkades som ett svar på det växande motståndet i kyrkan mot hans synodala vision. För Franciskus var motsatsen till en synodal kyrka – som vandrar tillsammans – en hierarkisk kyrka där klerikalism råder.
– När tjänare går för långt i sin tjänst och behandlar Guds folk illa, vanställer de kyrkans ansikte med macho- och diktatoriska attityder, sade påven. Klerikalismen är en piska, en plåga, en form av världslighet som besudlar och skadar Herrens bruds ansikte; den förslavar Guds heliga och troende folk.
Att omformulera motståndet
Påve Leo valde i sitt svar en annan infallsvinkel än sin företrädare, när det gällde orsakerna till motstånd. Snarare än att beskriva orsaken som rigid klerikalism eller andligt högmod, sade han att motstånd mot den synodala processen ”kommer ur rädsla och okunskap”.
Allt går inte, förklarade han, ”i samma takt eller tempo” och både dialog och bildning behövs. Men framför allt behövs tålamod.
– Vi måste förstå att vi inte alla springer lika fort, och ibland måste vi ha tålamod med varandra. I stället för att låta några få springa före och lämna många bakom sig – vilket till och med skulle kunna skapa en spricka i den kyrkliga erfarenheten – måste vi söka vägar, ibland mycket konkreta, för att förstå vad som sker på varje plats, vad motståndet består i eller var det kommer ifrån, och vad vi kan göra för att alltmer uppmuntra erfarenheten av gemenskap i denna kyrka, som är synodal.
Titeln pontifex, som betyder ”brobyggare”, är en av de många som tilldelas påven. I sin intervju med Allen förklarade påve Leo att ”vägen att bygga broar är genom dialog”. Och hans svar på frågan om motstånd mot synodalitet visade att hans sätt att överbrygga klyftor snarare kommer att vara en försiktig puff, än en brysk spark i rätt riktning.
Junno Arocho Esteves
frilansande Vatikanreporter
