Påven Franciskus sista brev till Guds folk, Dilexit nos – Han har älskat oss, vill befästa oss i vår kärlek till Jesu heliga hjärta. Ur det strömmar Guds barmhärtighet för att frälsa och helga hela världen. Franciskus påbörjade även arbetet med ännu en apostolisk exhortation, som han dock inte hann bli klar med. Nu har påve Leo XIV själv avslutat detta brev, Dilexi te. Också här är det ett bibelcitat som har gett namn åt texten, från Johannes uppenbarelse där Jesus säger till den fattiga och svaga kyrkan i Filadelfia ”Jag har älskat dig” (Upp 3:9). Som kyrka får vi besvara hans kärlek, som strömmar mot oss ur hans öppna och sårade hjärta.
I Dilexi te följer påve Leo troget i sin företrädares spår, när han betonar att kyrkan är de fattigas kyrka. Hon måste alltid sätta de svaga och utsatta i centrum. Hon måste själv vara fattig och inte söka makt och inflytande. Samtidigt är hon kallad att genomsyra samhället – och varje människas inre – med evangeliets budskap, inte utifrån en maktposition utan underifrån, som de fattigas moder och tjänarinna. Kyrkan får inte låta sig instrumentaliseras av den politiska makten utan måste förbli en profetisk röst som manar de styrande att bli de svagas stöd och värn – ett budskap som återger det fornkyrkliga axiomet: ”de rika och mäktiga får bara vara med i kyrkan som de fattigas tjänarinna”.
I Dilexi te ser vi tydligt kontinuiteten mellan två påvar. Och konstigt vore det annars! Visserligen har varje påve sin personliga accent och nådegåva, men vi får aldrig frestas att spela ut påvarna mot varandra. Tyvärr är det en konstant frestelse i vår individualistiska tid att tycka att en viss påve är bättre än en annan, när han tycks motsvara mina åsikter bättre. Hur ofta har man inte försökt spela ut påven Benedikt mot påven Franciskus på ett helt okatolskt sätt! Även om de i mångt och mycket hade olika bakgrund och personlighet, hade de samma uppgift: att stärka sina bröder i tron och mana oss till omvändelse och helgelse. Att lyhört lyssna till vad Petri efterträdare säger just nu är grundläggande för oss katoliker. Åtskilliga av våra bröder och systrar i andra kyrkor och samfund lyssnar också uppmärksamt eftersom de anar att påvarna har en speciell uppgift som trovärdiga vittnen för hela kristenheten.
Nyligen fick jag ett brev där någon ondgjorde sig över att Franciskus begränsat firandet av den äldre mässformen, medan Benedikt lovordades för att han, till skillnad från både helige Johannes Paulus II och Franciskus, gett större utrymme för firandet av den äldre mässformen. Det tillkommer verkligen inte oss att bedöma detta och liknande frågor utifrån vad vi tycker och tänker. Påven Benedikt ville ge de troende som älskar den äldre mässformen fler möjligheter att delta i detta firande. Det är helt legitimt, eftersom denna mässform är ett fullvärdigt och giltigt firande av den heliga eukaristin. Påven Franciskus konstaterade sedan att denna generositet misstolkades och missbrukades, när vissa ansåg att denna mässform var värdigare. Somliga riskerade till och med att hamna i heresi, när de såg den äldre mässformen som det enda fullvärdiga sättet att fira eukaristin. Detta föranledde honom att begränsa detta firande, men utan att förbjuda.
I stiften har man försökt hitta bästa sättet att förverkliga önskan hos påven Franciskus. Hos oss har vi försökt hitta kyrkor och kapell som inte är församlingskyrkor, eftersom firandet av den äldre mässformen tyvärr riskerar att skapa splittring i en församling eller kommunitet. Det kan upplevas som orättvist av en del, men enheten måste alltid skyddas och bevaras. Eukaristin är enhetens sakrament och får inte ge upphov till splittring. Ännu har inte påve Leo gett några nya anvisningar om detta, även om han tillåtit den äldre mässformen att få firas högtidligt i Peterskyrkan under jubelåret. Vi kan bara be att eukaristin, i vilken form och rit den än firas, alltid förblir ett heligt tecken på kyrkans oupplösliga enhet med Kristus och på vår ömsesidiga enhet med varandra cum et sub Petro – med och under Petrus. I detta sakrament visar Jesus oss att han har älskat oss – dilexit nos – så högt att han gett sitt liv för oss på korset. Kärlekens offer blir sakramentalt närvarande varje gång mässan firas. Vi kan bara ta emot i tacksamhet och betyga: ”Dilexi te – jag har också älskat dig”. Sedan får vi dag efter dag visa Jesus att vi menar allvar, genom att visa kärlek till varje människa vi möter, speciellt de fattiga och nödlidande.
+Anders Arborelius OCD
