Allt färre svenskar minns riksdagsdebatten 1961 som föregick byggandet av karmelitklostret i Glumslöv. Att grunda ett katolskt kloster behövde då riksdagens godkännande och debatten blev intensiv. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och katolska kyrkan är numera både en etablerad och accepterad del av samhället.
Än finns det dock en snårskog av regler för kyrkan att förhålla sig till, och den verkar vara på tillväxt. Den 1 januari i år infördes nya demokratikrav för de trossamfund, som får statligt stöd för sin verksamhet eller som tar upp kyrkoavgift via Skatteverket. Regeringen har uttryckt förhoppning om att kraven ska spridas och bli normerande, och de lär vara här för att stanna. Stockholms katolska stift fick i år grönt ljus utan anmärkning, men kontroller kommer att göras löpande, och såväl avgiftshjälp som statsbidrag kan dras tillbaka om stiftet eller företrädare för en församling eller verksamhet missköter sig på någon av följande punkter:
1. utövar våld, tvång eller hot mot en person eller på annat sätt kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter;
2. diskriminerar personer eller grupper av personer eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde;
3. försvarar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i någon av punkterna ovan;
4. eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket.
Det kan tyckas vara självklara villkor, men de kan leda till gropar på vägen. Ett exempel är uthyrning av stiftets kyrkorum och andra lokaler. Kan man neka någon att hyra en lokal, till exempel för ett föredrag eller aktivitet? (se Km 9/2025 och sidan 50 i detta nummer). Och vad händer när ett frånskilt eller samkönat par önskar hyra en katolsk kyrka för vigsel enligt ett annat samfunds ordning? Bortsett från att det kan bli ”ekumeniskt känsligt” att neka uthyrning, är demokrativillkoren tydliga: här finns inte utrymme att säga nej.
En konkret konsekvens av ett annat offentligt regelverk drabbade nyligen Sankta Eugenia församling i Stockholm när de ansökte om medel från Allmänna arvsfonden för renovering av sina barn- och ungdomslokaler (sidan 10). Med stiftets största barn- och ungdomsverksamhet kan ändamålet tycka klockrent, men ansökan avslogs då församlingen inte ”lever upp till Arvsfondsdelegationens krav på demokratisk struktur”. Besluten tas av delegationen, vars ledamöter utses av regeringen, som också bestämmer de villkor mot vilka ansökningar prövas. Demokrativillkoren ovan är en generell måttstock, men därutöver har arvsfonden ”krav på demokratisk struktur”. Som det tolkas i dag är det inte möjligt för en katolsk församling att få bidrag från fonden till barn- och ungdomar, funktionsnedsatta eller äldre – hur bra projekten än är. Anmärkningsvärt är att landets stiftelser – som knappast kan sägas vara demokratiska i styrelseskicket – inte har något krav från arvsfonden på ”demokratisk struktur” och varje år mottar olika stiftelser hundratals miljoner från fonden.
Stockholms katolska stifts tre katolska skolor känner också av uppstramningen av regelverket, i deras fall Skolverkets allt hårdare bestämmelser för så kallade konfessionella friskolor, som Km återkommande rapporterat om. Ledningen på de tre skolorna har tvingats ned i spagat och gjort krumbukter på det katolska innehåll som trots allt får finnas kvar för att få godkänt av Skolverket, en statlig myndighet vars uppdrag beslutas av regeringen.
Stiftet står inför en balansgång. Lära och övertygelser å ena sidan, regeringens bestämmelser och ekonomisk realitet å den andra. Att återgå till systemet som det var innan det blev möjligt att få in kyrkoavgift med skatten är det nog få som vill; då överlevde stiftet tack vare tyska katolikers generositet. Men när vissa statliga instanser envisas med en sträng tolkning av regelverk får det direkt inverkan på kyrkans utrymme. Är religionsfriheten på väg att regrediera till 1960-talet?
Helena D’Arcy
chefredaktör
