Franska tonsättare; solister, Choeur de Radio France; dir. Christophe Grapperon; ALPHA 1097
Fransk romantisk musik från årtiondena kring 1900 känns ofta lite sentimental, parfymerad och akvarellfärgad. Även en del kyrkomusik. Ändå ville den frigöra sig från det alltför teatraliska eller fromt sentimentala och bli enklare, djupare, mer äkta och sakral. Camille Saint-Saëns skrev: ”I konsten räcker inte helighet – det behövs stil!”
Latinska texter, gärna liturgiska och paraliturgiska, kläddes i melodier som kunde sjungas enskilt eller med kör, i katedralen eller hemmet, till harmonier som var vackra och rörde hjärtat. På en ny CD framträder tolv tonsättare med motetter, alltså smärre religiösa verk för kör och/eller solister, att användas i mässan eller sjungas tillsammans hemma. Inte alltför svåra musikaliskt, men med harmonier och melodier som tilltalar sinnet och fromheten.
Flera tonsättarnamn är kända. Saint-Saëns tonsatte psaltarpsalmen Quam dilecta (”Hur ljuvliga”) för kör, en innerlig meditation över livet nära Gud, och även välsignelsebönen Deus Abraham. Agnus Dei av Delibes är en duett i dansant rytm, som en polonäs, och Faurés Tantum ergo, Thomas av Aquinos hyllning till altarets sakrament, är en återhållen, betraktande sättning. Boëllmann representeras av ett Ave Maria som inte hörs så ofta men är originellt och värt att sjungas.
Nu framträdde också fler kvinnliga kompositörer. Ett Kyrie för kör a capella av Charlotte Sohy (1887–1955) finns på skivan, och hennes vän Mel Bonis (1858–1937) bidrar med ett underskönt verk, La Cantique de Jean Racine, i sin omarbetning av den klassiska texten.
Det vore fint att få höra versioner med andra, mindre operapräglade röster, men vacker musik är det, där främst orgel och harpa sörjer för det romantiska tonläget tillsammans med ljuva melodier och himmelska harmonier.
Kaj Engelhart
