Ylva Eggehorn; Libris, 2025
Om flickan som drabbades av Gud, började dikta redan som barn och växte upp i ett hem som var typiskt för sin tid, har Ylva Eggehorn tidigare skrivit romaner. Nu avslutas hennes delvis självbiografiska trilogi med en roman om 1960- och 1970 talen.
Flickan har blivit vuxen, flyttat hemifrån och gått ur skolan. Hon får utmärkta betyg från Adolf Fredriks musikgymnasium och ett fint intyg från fiolläraren. Nu kan hon ta ett ”självvalt steg in i den bildningsvärld hon ville tillhöra”. Hon kan fortsätta med högre studier, i teologi och humaniora. Tiden andas hopp om en ny världsordning och samhällsförändring. För den kristna grupp, som huvudpersonen i boken kommer att tillhöra, finns också en längtan efter fördjupning av tron och förhoppningen att den ska växa och bära frukt för alla människor, också för dem som inte delar en kristen livsåskådning.
Ylva Eggehorn var med och bildade Jesusrörelsen som växte fram under 1960- och 1970-talen. Den utvecklas parallellt med fredsrörelsen och fick sitt säte i det kapell i Sörmland, som gruppen köpte. Huset, som det kallades, blev ett kollektiv dit människor med olika bakgrund, nationalitet och ålder flyttade in, i längre eller kortare perioder. Det fanns en inkluderande öppenhet, utan fasta stadgar och regler, som ibland blev problematisk. Från början var mycket svårt. Ylvas föräldrar var inte nöjda med henne.
Men i Huset, och med Daniel, växer en hemkänsla så småningom fram. Man möts i arbete och projekt, renovering av Huset, målande av plakat och skyltar som användes vid demonstrationer. Barn och unga, gamla, sjuka, sköra, alla ska vara välkomna.
Jag som är jämnårig med författaren känner igen så mycket. Beskrivningarna är träffsäkra, roliga. Jag ler igenkännande, skrattar högt, njuter av att få se tillbaka på en tid som nu känns så avlägsen.
Elisabet Finné
