Susanne Giraud Langenskiöld; Bokförlaget Langenskiöld, 2025
Boken är bildmässigt generös. Ett stort antal porträtt av kompositören Mathilda Orozco speglar henne från barndomens förtjusande lockar till ålderdomens stringens. En fyllig samtidskontext ges såväl i text som bildflödet, romanska villor, italienska stadsvyer och svenska herrgårdar virvlar förbi. Det blir lätt att med inlevelse förstå Mathildas olika världar.
Vi följer Mathilda Orozco (1794–1863) från barndomen, med föräldrarnas varma religiositet, genom hennes tre äktenskap och deras roll för ekonomi och självständighet. Vi lär känna Mathilda främst genom andras skildringar av möten med henne, hennes sång, hennes skönhet och hennes sydländska exotiska livlighet. Hon sjunger, spelar och dansar långt in på nätterna, men såras när man varken lyssnar på henne eller tar henne på allvar när hon vill drista djupare frågor. Tyvärr tycks det finnas få dokument av hennes egen hand, utöver ett imponerande stort antal sånger och tonsättningar.
Mathilda Orozco var varmt troende katolik. De år familjen hade bostad i Stockholm låg den på Norra Smedjegatan där den första Sankta Eugenia-kyrkan uppfördes 1837. Hon hade som utlandsfödd katolik rätt att utöva sin tro, och ”djupt from ägnade hon sig åt sitt katolska böneliv så gott hon kunde” och saknade sakramenten de tider hon bodde på landet. Men varje påskhelg var hon i Stockholm och i kyrkan. Välgörenhet, omsorg om anställda och lidande var en naturlig del av hennes vardag.
I ett brev till dottern skriver hon att det ”anstår en kvinna, gift eller ogift; att mottaga med undergifvenhet, ja, med glädje den ställning som Gud skapat åt henne”. Trots sin varma tro kunde hon inte acceptera sitt åldrande utan skriver ”ålderdomen är en lefvande skärseld”. Langenskiölds fylliga bild av sångerskans liv och verk gör att jag önskar att det funnits mer av Mathildas egna tankar.
Kristin Hallberg
