Paolo dell’Oglio; Arcus förlag, 2025
Vilken sida man än står på, är mötet mellan islam och kristendom vår tids ödesfråga. För några är antalet muslimer i Europa systemhotande, och det finns enligt dem drag i islam som gör det omöjligt att samexistera i integrerade demokratier, vilket motiverar marschen mot allt mer auktoritärt styre. För andra är ”muslimen” den fiende som kristna i denna tid är särskilt kallade att älska, den svårbegriplige Andre, som vi bara kan närma oss i kärlek om vi inte ska döma oss själva till evig rädsla och inskränkthet.
En som – om möjligt ännu radikalare än Charles de Foucauld – levde ut den senare inställningen är den italienske jesuiten Paolo dell’Oglio (född 1954 och försvunnen 2013 inne på IS område i Raqqa). När han 28 år gammal avslutat ett tolkuppdrag för Caritas sökte han en avskild plats och fann det övergivna klostret Mar Musa vid ökenranden, åtta mil norr om Damaskus. Han och diakonen Jacques Morad, sedemera ärkebiskop i Homs, började så småningom restaurera de nedfallna taken och byggnaderna med anor från 500-talet och fresker från 1000-talet. Det växte snart fram en kommunitet av både män och kvinnor, särskilt ägnade åt dialog och möte mellan religionerna. För dell’Oglio var det avgörande att möta islam inifrån platsen, kulturen och framför allt språket; både gudstjänster och katekes skedde i Mar Musa på arabiska.
När man läser hans vittnesbörd som nu utkommit på svenska, I kärlek till Islam, i tillit till Kristus, förstår man att han också brottades med gränsdragningarna. Han varnar för synkretism och är noga med att hela gudstjänstfirandet inte kan delas, vilka sånger som kan sjungas tillsammans. Han bad tillsammans med muslimer i moskén, men från en plats bakom, för att ingen skulle tro att han konverterat. Var går gränsen mellan innerlig, nära vänskap och otrohet?
Han fortsatte livet igenom att vara katolik i kommunion med kyrkan och Vatikanen har flera gånger uppmärksammat hans öde sedan han försvann 2013. Påve Franciskus skrev 2013 förordet till några av hans texter. Men, dell’Oglio skriver också om sin ”dubbla tillhörighet”. Att han uppenbarligen gillar att provocera och kan skämta om att han ”ägnar sig åt katolsk New Age,” bidrar säkert inte till många vänner bland dem som ogillar dialog med andra religioner. Det är lätt att se framför sig att dåvarande Troskongregationen tvekade innan klostret erkändes, och det tog kommuniteten femton år att bli godkänd. Boken är en bearbetning av den text dell’Oglio tillsammans med en kommunitetsmedlem, Eglantine Gabaix-Hiale, skrev som inlaga för att övertyga. Det är både textens styrka och svaghet. Vi bjuds in till ett tankeflöde, nedtecknat av en beundrare.
Bokens stora förtjänst – förutom förordet av Peter Halldorf och den matiga inledningen av Samuel Rubenson – är de ögonblicksglimtar Paolo dell’Oglio ger av sina möten med människor i gränslanden mellan religionerna. Där finns gästerna i Mar Musa som de tålmodigt varje kväll måste förklara för att nattvarden bara är för kristna, men att de gärna får delta i gudstjänsten. Eller karmelitsystrarna i Marawi på Filippinerna. Där finns dialogen med sufin om bön.
Så, kan padre dell’Oglio hjälpa oss komma förbi det förödande kulturkriget? Ja, mer i vittnesbördet av hans liv – att verkligen möta den Andre in på skinnet, lära sig språket, sjunga sångerna, be tillsammans där det är möjligt. Religionsdialogen är en för central del av tron för att lämnas till enbart kyrkans officiella företrädare. Vänskap över trosgränser är en vitamininjektion som många av oss behöver.
”Jag är alltför mycket av rebell och aktivist för att nöja mig med artiga och belevade samtal. Min längtan är för stor och mitt tålamod för litet,” citeras han i inledningen. Han vittnar om en kristen tro som låter sig inspireras av mötet med den Andre. Som den som storögt besöker ett annat land, men sen kommer hem, uppfylld av intryck efter sin resa, och lyckligt sjunker ner i sin egen soffa. ”Det är i kyrkans gemenskap, den som lever av Jesu rörelse, som jag går till islam, med nyfikenhet och intresse för Guds andes verk i umman, den muslimska gemenskapen” (s. 39).
Greger Hatt
