Påve Leos namnsdag firades i Rom tidigare i höstas när jag var där ett par dagar. Alla som arbetar vid Heliga stolen var lediga. Jag hade dagen innan haft möte med ekonomirådet och dagen efter var det biskopsdikasteriets tur. Dagen däremellan hade jag hoppats kunna besöka några andra dikaststerier för viktiga överläggningar. Men därav blev intet!
Vad gör man då i Rom när man plötsligt får en dag ledig? I och för sig hade det varit skönt att bara ta det lugnt i Casa Santa Marta. Man träffar alltid goda och intressanta människor här, inte minst vid måltiderna. Som kardinal Scherer från Sâo Paolo som också var där. Vi är nästan jämngamla. Han fick veta att han skulle få stanna på sin post två år efter 75 årsdagen – till skillnad från mig, som har fått ett mer svävande svar. En pigg 92-årig tyska deltog livfullt i samtalet på tyska med oss två kardinaler.
Något vettigt måste man förstås göra när man får en ledig dag till skänks. Därför försökte jag plita ihop denna krönika till Km och eftersom jag bodde i Casa Santa Marta var den första tanke som slog mig att påven Franciskus inte finns mer i huset. Han har präglat atmosfären, och det står inte längre några schweizergardister för att vaka över hans säkerhet. Påve Leo försöker verkligen föra vidare denna Franciskus-anda av omtanke om de fattiga och lidande, samtidigt som han har sin egen tydliga framtoning och redan lyckats få olika grupperingar i kyrkan att tona ner sina motsättningar. Undrens tid är inte förbi! Hoppas att det kan få sina goda följder för våra inhemska internet-krigare!
Dagens stora uppgift blev för mig att besöka Teresianum uppe på Gianicolo, karmeliternas högskola där jag avslutade mina studier i spiritualitet för fyrtiofem år sedan. Det var länge sedan jag hade varit där. I Rom brukar jag ibland bo i karmeliternas generalhus vid Corso d’Italia, som är lättare att nå med de överfulla bussar som Rom har att erbjuda. Där kan man få glädjen att möta karmeliter från hela världen, inte minst någon av det tjugotal karmelitbiskopar som finns lite varstans.
Det viktigaste målet för mitt besök var att förbereda ett symposium om Edith Stein som skall äga rum nästa år i Sverige. Jag tror att hon har ett viktigt uppdrag som ett av Europas skyddshelgon i denna brytningstid. Det finns flera skäl för detta. Ett är hennes stora sanningslidelse, i en tid då sanningen relativiseras eller instrumentaliseras. Halvsanningar, fake-news och nidbilder hotar att förminska människans värdighet som Guds avbild. Ett annat skäl är hennes judiska ursprung i en tid då antisemitismen dyker upp alltmer öppet. Därför måste kyrkan återigen betona sitt oupplösliga band till judendomen. Dikasteriet för främjandet av kristen enhet har också uppgiften att verka för att stärka dialogen med judendomen. Situationen i Gaza är förvisso fruktansvärd och vi måste alla göra vad vi kan för att få ett slut på detta, men det får absolut inte tas som förevändning för antisemitiska fördomar och uttalanden.
Edith Stein helgonförklarades som martyr för sin katolska tro. Förföljelsen av kristna och andra troende tycks öka i stora delar av världen. När kyrkor attackeras och kristna dödas i Syrien och Kongo blir det bara pyttesmå notiser i våra svenska dagstidningar. Därför måste vi kristna höja vår röst, be för de förföljda och våga vittna om vår tro. Detta personliga vittnesbörd om vår tro och vad den innebär för livet i samhället måste stå i centrum. Här kan Edith Stein inspirera oss att hitta vårt sätt att visa hur tron får genomslag i samhället omkring oss. Själv fick hon betona kvinnans profetiska kallelse, i jungfru Marias efterföljd, att verka för en moderlighetens kultur, där de svaga sätts i främsta rummet samtidigt som man står emot våld och hets. När ingenting annat hjälpte fick hon viga sitt liv åt bön och bot i Karmels avskildhet och sedan ge sitt liv i Kristi efterföljd i gaskammaren i Auschwitz. På så sätt manar hon oss att stå upp för sanning och rättvisa, för fred och universell solidaritet i en tid av krig och konflikt.
Iuxta crucem tecum stare – skrev hon i en dikt, eftersom hon ville stå kvar vid Jesu kors tillsammans med Maria. Det är också vår plats, vad livet än innebär. Ingen kan leda oss djupare in i föreningen med Jesus än Maria. Genom rosenkransen påminns vi om att Jesus är vår väg genom livet och att vi kan gå den tillsammans med Maria. Vi både står och går med henne, då blir det lättare att bli kvar i Jesus.
+Anders Arborelius OCD
