Cirka femhundra tappra själar samlades nyligen i Stockholm för att uppmärksamma att det i år är femtio år sedan Sverige införde fri abort (sidan 43). Deltagarna påmindes om de 1,7 miljoner ofödda barn som under dessa femtio år aldrig fick födas och bli de människor som de, var och en, skapats till, med ett eget, bestämt syfte i historiens gång. Femtio år är lång tid. Under dessa två-tre generationer har vårt samhälle vant sig vid att det är så här det ser ut nu för tiden; statistiken visar att det år efter år är lite mer än var fjärde graviditet i Sverige som slutar i abort.
Ordspråket Människan spår, Gud rår tycks bli alltmer inaktuellt. När det gäller vår tillkomst och allra första början har människan, ofta med beundransvärd uppfinningsrikedom, gnetat på med egen vilja och upplevda behov som främsta motor – i tandem med den medicinska forskningens framsteg. Vi har inte bara tagit fram allt effektivare metoder att utsläcka små, spirande människoliv; de framsteg som under samma tid gjorts när det gäller konstgjort skapande av liv är svindlande, och nära fem procent av alla barn i Sverige föds nu efter någon typ av konstgjord befruktning. Spontant kan man tycka att detta är en fantastisk siffra – framför allt i dessa tider av drastiskt minskat barnafödande. Men de miljontals mänskliga embryon som tillverkas på kliniker, och som sedan blir över och slängs, talas det mindre om. Inte heller noteras någon allmän diskurs om hur vi rör oss mot en alltmer instrumentaliserad syn på vår fortplantning.
Med allt fler och mer avancerade möjligheter att släcka eller skapa liv, alltefter vad vi själva önskar, följer en alltmer utbredd tanke om allas ”rätt” till egna barn, och den internationella handeln med kvinnokroppar och nyfödda barn – surrogatindustrin – bidrar till att tankesättet sprids. Tack vare att fattiga kvinnor är redo att sälja sina kroppar för att genomgå en graviditet åt någon annan, kontrakterade av surrogatagenturer som tjänar stora pengar, kan par som inte kan eller vill få barn på egen hand numera köpa ett – eller flera. Senast är det FN som uppmanat till ett globalt förbud (sidan 10).
Nu står ”rätten” till egna barn inför att utökas ännu en gång. Den här gången med en metod utvecklad i Sverige: livmodertransplantation. Metoden går ut på att en kvinna utan egen livmoder får en donerad livmoder inopererad, i vilken ett embryo som skapats på konstgjord väg kan inplanteras. I de fall där embryot utvecklas genomför kvinnan graviditeten och förlöses med kejsarsnitt. Därefter tas livmodern bort igen. Det ger förvisso denna grupp av kvinnor möjlighet att kunna bära och föda ett eget barn, men med många konsekvenser.
Dels behövs en donator som ska genomgå en komplicerad operation för att ta ut sin livmoder, dels genomgår mottagaren tre stora operationer: en för att ta emot livmodern, en för att göra kejsarsnitt, och en för att senare plocka ut livmodern. Under hela tiden måste mottagaren dessutom medicineras för att hindra att den nya livmodern stöts bort. Den totala kostnaden ligger på över tre kvarts miljoner kronor. Per patient. Lägg därtill den tid och utrustning som kirurger, narkosläkare, operations- och narkossköterskor, röntgenpersonal och alla andra yrkesgrupper skulle kunna ägna åt andra, verkligen behövande patienter.
Donationssjukvård är oerhört kostsam och specialiserad, men här handlar det inte om att rädda liv, utan enbart om att få bära ett eget barn. Hittills har livmodertransplantationerna varit forskningsfinansierade, men föga förvånande planeras de nu ingå i den offentliga vården, som präglas av galopperande resursbrist med svårt sjuka patienter som avlider på grund av uppskjutna undersökningar och operationer.
Frågan infinner sig: Hur långt ska vi driva valfriheten och ”rätten” att bli – eller slippa bli – förälder?
Helena D’Arcy
chefredaktör
