2 Mack 12:43–46; 2 Kor 4:14 – 5:1; Joh 11:32–45
Människan blir dömd beroende på sin kärlek eller brist på kärlek i konkreta gärningar. Det viktigaste är att vi har uppgiften att här och nu bygga upp ett kärlekens och fridens rike. Guds rike är en verklighet som bör prägla våra liv.
Denna dag minns vi alla de troende som har gått före oss. Det är en dag av bön, hopp och kärlek. Visheten låter oss höra: ”De rättfärdigas själar är i Guds hand, och inget lidande skall nå dem.” För världen kan döden se ut som slutet, men i Guds ögon är det början på ett nytt liv.
Hos psalmisten får vi ord av tröst: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig […] inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.” Paulus påminner oss om det djupaste hoppet: genom dopet är vi förenade med Kristi död – men också med hans uppståndelse. Detta är grunden för vår tro: döden har inte sista ordet, utan kärleken.
I evangeliet lovar Jesus: ”Jag ska inte förkasta någon som kommer till mig […] jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Därför firar vi idag inte bara sorgens dag, utan hoppets dag.
Herren säger: ”Jag var död och se, jag lever i evigheters evighet” (Upp 1:18). Vi ber för de avlidna, men också för oss själva: att leva varje dag i tro, hopp och kärlek i väntan på att få möta Kristus, som är livet självt. Döden är inte slutet – den är porten till det eviga hemmet hos Gud.
f. Chikezie Onuoha
