Bayerska radions kör; Münchens radioorkester; dir. Joseph R. Olefirowicz (BRKlassik 900355)
Två allvarliga körverk av två moderna amerikanska tonsättare. Besläktade i stil, men olika i intensitet och dramatik. Danskättade Morten Lauridsen, född 1943, är mycket produktiv och har komponerat både sakralt och profant. Jake Runestad, häften så gammal som Lauridsen, är dirigent, körledare och klassisk kompositör. Båda hör hemma i en kombination av modernt tonspråk och ett slags senromantisk symfonisk tradition.
Lauridsens Lux aeterna för kör och kammarorkester är en cykel med fem latinska hymner som kretsar kring död, evighet, Kristushopp och ljus. Liturgiska och paraliturgiska texter är basen. O nata lux (O ljus, född av ljus) till exempel hör till Kristi Förklarings fest, In te, Domine, speravi är slutet på Te Deum.
Amerikansk underhållningsmusik och musical har lämnat sina ekon i Lauridsens musik: omisskänlig harmonik, svepande drömska klanger. Men den blir inte banal eller vulgär, den bärs av ett klassiskt tonspråk och starkt sakralt allvar.
Jake Runestads Earth Symphony för kör och orkester ger röst åt Moder Jord som besjunger sitt öde. ”Evigt ensam – fyra miljarder år av tom rymd och sovande sten. Så föddes du – mänsklighet – och snart bar ditt ansikte tecken av ande!” Människan gav upphov till mirakler, uppfann alkemi, kemi, astronomi – ”ni återspeglade mitt jag för mig. Ni blev mitt ljus.”
Med myten om Ikaros, som flyger allt djärvare och högre, upptäcker havsdjupen, höjer sig upp ur planeten på väg mot solen, återges mänsklighetens öde. Ikaros störtar med smälta vingar i havet. Moder Jord blev till en plågoande – ”du vände mig mot min natur, slängde bort mig som en tändsticka”…
Runestads text är obönhörlig, människans öde är beseglat. ”Men det kommer en dag, lik den första dagen, lika himmelsk, lika klar … du skulle älska den.”
Kaj Engelhart
