Netflix, 2024
Denna prisbelönade kortdokumentär har med rätta fått en hel del uppmärksamhet. Det är en lågmäld berättelse om en liten grupp interner som deltar i ett projekt på ett högsäkerhetsfängelse i delstaten Missouri i USA. Alla är dömda till långa straff för grova brott, många med typiska attribut som stora tatueringar och rakade huvuden, och alla arbetar de heltid, helt utan ersättning, med att sy tyngdtäcken åt autistiska barn och lapptäcken, som skänks till fosterbarn i kringliggande kommuner.
Projektet hålls i gång tack vare donerade tyger, och det är inte lite tyg som går åt till de gigantiska, mycket komplexa sömnadsverken. De interner som uppfyller kraven för att kunna vara med i verksamheten – bland annat finns ett absolut krav på icke-våldsamt beteende på grund av de saxar, tillskärningsknivar och andra verktyg som finns i rummet – lär sig snabbt av sina medfångar hur ett lapptäcke görs. Det är inte få moment att hålla reda på, och det riktigt lyser i ögonen på en av männen, när han bemästrar symaskinen. Allt görs under ledning av Ricky, som suttit inne snart fyrtio år för mord, som själv en gång lärde sig tekniken av sin mormor som sydde familjens kläder av lappar. Hans krav är höga; är det inte snyggt måste det sprättas upp igen. En av hans nya adepter – en stor man med fullskägg – konstaterar stolt efter att han gjort klart sitt första täcke: ”Min mamma skulle ha varit stolt.”
”Jag försöker låta bli att tänka på hur de hamnade här. Jag behandlar dem som människor – för det är ju det de är”, säger en av vakterna på fängelset, som i en rörande scen öppnar ett tackkort från en flicka, som fått ett av de färgglada jättetäckena. I männens vardagliga samtal med varandra finns många visdomsord om ånger, kärlek och att förändras som människa, och deras umgänge med varandra vittnar om den tillhörighet som vuxit fram dem emellan. The Quilters är en mycket väl spenderad halvtimme!
Helena D’Arcy
