Madeleine Fredell OP; Veritas skriftserie #11, 2025
Om det är något människor i allmänhet, katoliker inräknade, vet om katolsk sociallära så är det att man ingenting egentligen vet. ”Kyrkans bäst bevarade hemlighet” har den kallats, och Madeleine Fredell öppnar fördoldheten genom att omgående påpeka detta nedslående förhållande.
När Veritas 2019 gav ut sociallärans dokument från åren 1891–2015 blev det en textbumling på 1239 sidor. Mycket bra att den finns, knappast kvällslektyr för vanliga läsare; man kan förstå en viss tvekan inför företaget att utforska den. Nu, när dominikansyster Madeleine Fredell ryckt ut till undsättning, finns goda förutsättningar för att dessa rika texters tyngdpunkter och huvuddrag – och de historiska sammanhang de tillkommit i och omspänner – verkligen når ut. På 156 behändigt små, väldisponerade sidor på gott språk förmår Fredell – med pedagogiskt nit – få oss att fatta inte bara vad det hela rör sig om, utan dessbättre också att inse vilken unik och användbar skatt socialläran utgör.
De fjorton kapitlen är genomtänkta; de sju första orienterar oss om bakgrund, texternas avsändare och mottagare, när de tillkommit och med vilka byggstenar – och varför hela denna tankemiljö tagit form. De sju sista kapitlen, med rubriker som De fattigas kyrka, Människans arbete, Migration och flyktingar hamnar – tillsammans med texter om till exempel fred och nedrustning, klimatfrågan och människohandel – med största aktualitet mitt i allas vår vardag. Om det kan tillåtas ligga inom recensentens uppgift vill han anbefalla dessa sju sista kapitel som kraftfulla öppningar för samtalskvällar i våra församlingar – och naturligtvis varhelst man vill; frågorna är allmängiltiga och brännande för alla samhällsengagerade.
Det var lyckosamt att just Madeleine Fredell fick uppdraget som sociallärans introduktör; under mer än tre decennier var hon huvudansvarig för Justitia et Pax-kommissionen i Stockholms katolska stift. Hennes närhet till och djupgående förtrogenhet med de frågor socialläran behandlar har givit henne en stor överblick och kunskapsbas. Man kan konstatera att hon inte legat på latsidan för att nu – väl och begripligt gestaltat – dela med sig av det hon kan och vet. Så ger hon till exempel ofta omvärldsbilder och blixtbelysningar från världspolitik, fredsarbete och social utveckling som bakgrunder till flera texter. Dessutom får vi veta hur olika påvars personligheter och stil påverkat encyklikor och andra texter. Ett viktigt sådant exempel är när påven Franciskus presenterade ”ett nytt sätt att tänka” med sina fyra principer för en ny evangelisation. ”Dessa principer”, skriver Madeleine Fredell, ”utgör ett nytt slags paradigm för den katolska socialläran, egentligen för hela teologin. Tiden, enheten, verkligheten och helheten blir ett slags nya kriterier för att utveckla den katolska socialläran, kanske all teologi, för vår tid och in i framtiden.” Alla 1900-talspåvar, Johannes Paulus I undantagen, finns närvarande i boken – påven Franciskus återkommer påfallande ofta, inte utan skäl.
Ett enda spår saknas; sociallärans upphov, påve Leo XIII, hade förtjänat en utförlig presentation. Denne märkvärdige påve, intellektuellt välbegåvad, åtog sig under sitt tjugofemåriga pontifikat en betydelsefull uppgift också långt utanför kyrkans gränser. Kyrkopolitiskt och teologiskt konservativ, visst, men hans omvärldsorientering och framtidsengagemang, ihop med skarp analysförmåga och diplomatisk talang, banade väg för ibland radikalt progressiva ställningstaganden. Att en påve 1891, med encyklikan Rerum novarum, gav sig in i debatt mitt i industrialiseringens enorma omdaningar, att påven i Rom, med aristokratisk bakgrund, för 135 år sedan förordade arbetarnas rätt till fackföreningar och drägliga villkor, det hör till sådant man kan yvas över som katolik. Nu kan vi också yvas över syster Madeleines nyckel till sociallärans många viktiga dokument.
Carl Otto Werkelid
