John Sjögren; Spricka förlag, 2025
Få saker är så universella som det omöjliga föräldraskapet. Böcker i ämnet tenderar att handla om att göra rätt och hur man sen rättar till det man gjort fel. John Sjögren har i Älska är att släppa taget – barn och föräldraskap i Bibel och litteratur formulerat nio essäer där han närmar sig olika aspekter av de närmaste familjerelationerna. Texterna rör sig i en cirkel som inleds med uppmaningen ”Ta min hand”, den första essän, för att avslutas med det smärtsamma men självklara ”Släpp min hand”, den sista essän.
Sjögren rör sig hemtamt mellan så vitt skilda referenser som Bibeln, Thomas Mann, filmen Gravity, Bruce Springsteen och Birgitta Trotzig. Därför blir också reflektionerna så intressanta i denna breda spännvidd. Som författaren skriver i förordet: ”Att återuppta litteraturen och kulturens samtal med det bibliska, och därigenom förhoppningsvis åter tillgängliggöra dessa meningsskikt, är ett delsyfte med boken.”
I essäerna Ett barn är fött och Olycksaliga dag avhandlas födande och förlossning: ”den känsla av att befinna sig i världens centrum (axis mundi) som vi drabbas av i närheten av födelsens mysterium”. Moderskapets vånda och de förbjudna känslorna kring att bli förälder speglas i nutida författarskap och Sjögren funderar kring samtidens bristande framtidstro, i skarp kontrast med Bibelns grundton om att människan är skapad till Guds avbild och till att uppfylla jorden.
Ner i brunnen, den andra essän, kommer in på just brunnen som symbol för det feminina, och hur det inte alls var främmande för medeltida manliga teologer att tala om Kristus brudgummen som ”en amma” som när de troende – centralt hos Julian av Norwich och Bernhard av Clairvaux. Från födelsens urkraft, som riskerar att slita sönder modern men sen låter en ny människa komma ut i världen, går Sjögren vidare och utforskar i den sjätte essän hur familjen föder våld. Utöver glädjen i sitt barn varseblir den nyblivne föräldern också sitt inre mörker och våldspotential, att försvara mitt barn till varje pris.
Den näst sista essän, med titeln Rädda sin far, vänder och vrider på föräldraskap, från Springsteens Adam Raised a Cain, via Bröderna Karamazov och Dykungens dotter för att sen passera Star Wars. Hur räddar barnen sina fäder? Det är inte alltid så enkelt att se eller förstå och som Sjögren skriver mot slutet: genom att som vuxen se sina föräldrars brister i kärlek och omsorg och sedan göra allt man kan för att inte upprepa dem, visar vi vad det verkligen innebär att hedra sin far och mor.
Älska är att släppa taget är väl värd läsning, och kan också ge upphov till läsinspiration, både av Bibeln samt klassisk och modern litteratur. Eller varför inte till att se (om) Alien och fundera över den förlossningsskräck som symboliskt skildras i en klassisk scen – ni vet säkert vilken jag menar.
Om det är något jag saknar i Sjögrens essäsamling så är det en fördjupad reflektion av den äktenskapliga kärleken. Visserligen funderar författaren med den franska feministen Luce Irigaray kring det erotiska mötet mellan man och kvinna och hur det uppstår ett slags treenighet när gränsen mellan ett älskande par upplöses. ”I denna relation är vi åtminstone tre, du och jag och vår skapelse, extasen av oss själva i oss.”
Utifrån kroppens teologi skulle man också kunna peka på den möjliga treenigheten man och kvinna som i sin fysiska förening kan få se sin kärlek inkarnerad i ett barn. Nu är ju det sakramentala äktenskapet ett stort mysterium i sig och det är möjligt att det behöver en hel egen essäsamling, men eftersom Sjögrens referenser är så många och ymniga hade det kunnat gagna helheten med ett nedslag hos Priscilla och Aquila, Louis och Zélie Martin eller varför inte i En förlorad värld?
Lisa Wetterberg
