Höstens program är nu i full gång, efter att påve Leo drog ner lite på antalet möten under sommaren och lyckades besöka sommarresidenset i Castel Gandolfo ett par gånger för lite vila. Nu väntar tre fulla månader innan de heliga portarna återigen stängs och muras igen.
Sedan valet har vi lärt känna den nye påven bättre. Han bemöts med välvilja och beskrivs som mild och godhjärtad med en trygg ledarskapsförmåga. Han har axlat ämbetet. Det enda som tyder på uppdragets tyngd är rynkan i pannan som obevekligt vittnar om att livet som påven inte är en dans på rosor.
I media finns det de senaste månaderna en trend att vilja lyfta fram påve Leo genom att jämföra honom med – och skriva ner – hans företrädare. Senast skrev Lucetta Scaraffia i den italienska tidningen Il Foglio efter påvens möte med Israels president Herzog, att påven Franciskus inte tog emot någon viktig israelisk politisk auktoritet i Vatikanen och att han ”mycket sällan” tog upp gisslanfrågan. Ett märkligt uttalande av en erfaren vaticanista, som i årtionden följt händelser i Vatikanen. Faktum är att Franciskus tog emot både Shimon Peres, Reuven Rivlin och Benjamin Netanyahu och att han gjorde tjugoen vädjanden om frigivningen av israelisk gisslan.
En medial miss som denna visar på trenden och behovet att jämföra, att nedvärdera den ene för att bekräfta den andre. Den visar även på hur viktigt det är att gå till källan. När det gäller påvarna under de senast etthundra åren är det Heliga stolens hemsida man vänder sig till, där man genom en enkel sökning, på till exempel ordet ”gisslan”, får upp alla gånger någon av påvarna har uttalat ordet.
Det bästa är när påvarna själva presenterar sig, och på Leo XIV:s sjuttioårsdag den 14 september släpptes stycken ur hans första längre intervju som kommer att publiceras i boken Leo XIV – världsmedborgare, missionär i det 21:a århundradet(släpps på engelska våren 2026, red. anm.). Här berättar han om sina första steg som påve och hur han har fått lära sig vad det innebär att vara en offentlig person. Han berör de stora frågorna om krig och fred och säger att ”vi lever i en tid av polarisering och förlorade värden”. Därav behovet av att ”undvika retorik och instrumentaliseringar, som leder till polarisering”, vilket han yttrade vid installationen av USA:s nye ambassadör angående mordet på den amerikanske debattören Charlie Kirk.
I intervjun talar han även om synodalitet och förklarar det som ”att alla döpta tillsammans tar ansvar för kyrkan”. Han noterar även att vissa biskopar är rädda för att synodaliteten ska äventyra deras auktoritet, men att i sådant fall behöver biskopen ”se över sin bild av vad auktoritet är”.
Att påve Leo betraktar de unga som viktiga i kyrkans liv och att de delar de vuxnas ansvar, blev tydligt både under de ungas jubelårsfirande i augusti och under helgonförklaringen av Carlo Acutis och Piergiorgio Frassati den 7 september. Han uppmanade då alla unga att ta vara på sina liv.
– Vad är livets verkliga mening? Vad kan rädda oss från tomhet, tristess och medelmåttighet? Att köpa, hamstra och konsumera räcker inte. Vi måste lyfta blicken.
Och när påve Leo i början av september tog emot de nordiska katolska biskoparna berättade han för dem vad de unga sagt till honom: ”De vuxna tror att vi är ytliga, men det är vi inte”.
Men han är även medveten om att det inte är lätt att veta var man ska börja, vilket han gav uttryck för i intervjun.
– Om problemet för en tid sedan var likgiltighet, är det snara en känsla av resignation som nu råder, säger påven i intervjun och ber de troende att tillsammans bekämpa resignationen med försoningsgester.
När han på sensommaren spontant mötte journalister i Castel Gandolfo, uttryckte han sin egen oro över världssituationen, särskilt läget i Gaza.
– Situationen är mycket spänd, man måste finna andra lösningar, sa han till journalisterna
– Är ni orolig?
– Otvivelaktigt.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
