Polariseringen har ökat inom katolska kyrkan. Det är i alla fall intrycket man får om man följer katolska grupper på sociala medier, läser kommentarerna i katolska nyhetsforum som ännu inte stängt av kommentarsfunktionen, eller vistas i andra katolska, digitala sammanhang där alla ohejdat kan meddela sin åsikt. Man baxnar över de ständiga debatterna, över tonen som ofta används och över den tid som läggs ner på något som inte verkar leda någonstans.
Med sin globala räckvidd varierar trätofrågorna inom kyrkan mellan olika platser och kulturer. Det som får vissa att kasta sig ut i debatten hos oss i Väst är oftast frågor som berör synodalitet, prästcelibatet, dem som benämner sig hbtqi+-katoliker eller kvinnors möjlighet att vigas till kyrkliga ämbeten. På andra håll är det polygami eller åsikter om hur man löser den skriande prästbristen.
I en tid då citat kan bli virala på nolltid tycks ord från Petri stol allt oftare ge upphov till analys och tröskning i jakten på ”signaler” om ”prioriteringar” eller ”ambitioner”. I samband med publiceringen i september av en officiell biografi över påven (Leo XIV – ciudadano del mundo, misionero del siglo XXI – på engelska våren 2026) släppte författaren även sina två långa intervjuer med honom (cruxnow.com, 18/9), de första som gjorts sedan han tillträdde.
Vad säger han om de brännande frågorna, där risken för polarisering är uppenbar? En hel del. Tack och lov rakt på sak och utanför de fack som så många, påverkade av vår samtid, önskar kategorisera honom i. Här följer några utdrag.
Om sin roll som påve: ”Jag hoppas kunna bekräfta andra i tron, för det är Petri efterträdares fundamentala roll.”
Om kyrkans uppdrag: ”Kyrkan måste fortsätta predika Evangelium […] inte stänga sig själv i polariseringar.”
Om synodalitet: ”Det innebär inte ett försök till att göra om kyrkan till något sorts demokratiskt styre, för om man ser till många länder runt om i världen är demokrati inte nödvändigtvis en perfekt lösning på allt.”
Om kvinnliga präster och diakoner: ”Vad synoden talade om specifikt var kvinnors möjliga vigning till diakon, en fråga som har studerats i många år nu […] Jag tror det kommer att fortsätta vara en fråga. Jag har just nu ingen intention att ändra kyrkans lära gällande detta. Jag tycker det finns andra frågor som måste ställas […] Varför ska vi tala om att viga kvinnor till diakonatet, när diakonatet i sig självt inte är tillräckligt utvecklat inom kyrkan?”
Om sexuella övergrepp inom kyrkan: ”Statistik visar att över 90 procent av dem som rapporterar verkligen utsatts och talar sanning […] Men det har även bevisligen gjorts falska anklagelser. Det finns präster vilkas liv har förstörts av det […] Så präster måste också skyddas, även om att bara säga det kan vara smärtsamt för offren.”
Om hbtqi+: ”Alla är välkomna, men jag välkomnar inte någon för att de har en specifik identitet, utan för att de är Guds son eller dotter. Låt oss lära känna varandra och respektera varandra […] För vissa människor handlar hela identiteten om den sexuella läggningen och för många människor i andra delar av världen är det ingen huvudfråga, när det kommer till hur man behandlar varandra […] I norra Europa publicerar de redan ritualer för hur de ska välsigna ’människor som älskar varandra’, som de kallar det, vilket går rakt emot påven Franciskus dokument Fiducia supplicans, som går ut på att vi så klart kan välsigna alla, men inte med en ritual, för det är inte vad kyrkan lär.”
Uppenbart är att påve Leo är försiktig och väger varje ord. Hans balansgång är svår och går mellan att, å ena sidan, vara ärligt rak och att, å andra sidan, inte bidra till kyrkans polarisering. Behovet av att bygga broar inom kyrkan är större än på länge, och viljan att bevara enheten har hittills utmärkt Leos pontifikat. Vi får be för, och själva bidra till, att han lyckas.
Helena D’Arcy
chefredaktör
