Red. Olle Kristenson; Artos, 2025
Palmsöndagen den 10 april 1960 prästvigdes de tre första kvinnorna i Svenska kyrkan. Den mest kända är Margit Sahlin (1914–2003), som vigdes av ärkebiskop Gunnar Hultgren. Det finns nu en omfattande antologi om hennes gärning och liv. Femton skribenter medverkar – av dessa är två tidigare ärkebiskopar (Gunnar Weman och Anders Wejryd). Författarna har valt att lyfta fram sådant som tidigare inte varit så känt. Man har här haft nytta av hennes dagböcker och bevarade korrespondenser.
Vid Andra världskrigets slut blev Sahlin församlingssekreterare vid Diakonistyrelsen – en post hon hade i ett kvarts sekel. Hon var både intresserad av den högkyrkligheta väckelsen och den mer lågkyrkliga Oxfordgruppen. År 1950 tog hon initiativ till S:ta Katharinastiftelsen, som hon var trogen resten av sitt liv. (Stiftelsen existerade ända till 2023). Hon funderade också på ett kvinnligt klosterväsende i Svenska kyrkan.
Jonas Jonson – tidigare biskop i Strängnäs – lyfter fram hennes internationella kontakter. Redan 1936 lärde hon känna Willem Visser’t Hooft, som då var generalsekreterare i World Student Christian Federation. Han blev senare ledare för Kyrkornas Världsråd.
År 1970 utsågs Sahlin till kyrkoherde i Engelbrekts församling i Stockholm – en tjänst hon hade till 1979. I början var hon starkt motarbetad. Men detta minskade när hon 1978 blev teologie hedersdoktor. Att hon redan 1940 disputerat i romanska språk hade tydligen inte samma meritvärde.
Antologin visar att Margit Sahlins liv var mer innehållsrikt än vad många tidigare känt till. Dessutom ger boken god inblick i den kyrkliga idédebatten på 1900-talet.
Ingemar Andersson
