Andreas Westergren; Artos, 2025
Det är säkert ingen tillfällighet att Andreas Westergrens stora Konstantinbiografi publiceras just i år. Det är ju exakt 1700 år sedan Första ekumeniska konciliet i Nicaea, och kejsaren spelade en aktiv roll både genom att kalla samman konciliet och sedan själv delta aktivt i dess arbete. Här har Westergren, docent i kyrkohistoria i Lund, framgångsrikt beskrivit inte bara Konstantins liv med dess många dramatiska händelser – också sådant som är mindre smickrande, för att inte säga förskräckande – utan också den omgivande världen, alltså det senantika romarriket i all dess brokighet.
Uppgiften är inte lätt. Visserligen finns såväl skriftligt som arkeologiskt källmaterial. Men det skriftliga (främst av kyrkofäderna Eusebios och Lactantius) är ofta alltför beundrande för att vara trovärdigt. Westergren har emellertid lyckats att ge en levande och trovärdig bild, kanske framför allt därför att han så övertygande har belyst sin huvudperson mot bakgrunden av den historiska och sociala miljön där denne levde. Detta är värdefullt, särskilt som man ofta kan vara osäker beträffande enskilda händelser – legendbildningen tog snart vid. Westergren använder sig också av arkeologiskt material i bred bemärkelse, exempelvis mynt men också palatsruiner och liknande. Medelhavsvärlden är full av outgrävda fornlämningar, så man kan förvisso hoppas på nya fynd, dock knappast något som väsentligen förändrar den bild som vi redan har fått av kejsaren och hans styre på gott och ont.
Framställningen berikas av ett givande bildmaterial som bidrar till att göra läsningen till en njutning. Rekommenderas för alla med intresse för den tidiga kyrkans historia eller antikens historia i stort.
Tord Fornberg
