I amerikansk politik, särskilt när en ny president tillträder, följer politiska bedömare och medier noga vad landets nye ledare gör under sina första hundra dagar vid makten. Syftet är att se vilka lagar, politiska åtgärder och uttalanden som präglat början av en presidents ämbetstid – och vad de kan betyda för landet framöver. Frågan är vad man kan lära sig om påve Leo XIV:s första period.
Det finns egentligen ingen saklig anledning till att just de första hundra dagarna granskas så noga, annat än av historisk vana. (Många menar att traditionen inleddes med president Franklin D. Roosevelt, som myntade uttrycket 1933 under ett radiotal.) Den 15 augusti markerade dock de första hundra dagarna av påve Leo XIV:s pontifikat, och eftersom han är amerikan och dessutom statsöverhuvud, är det frestande att jämföra dessa första månader med en ny presidents startperiod. Skillnaden är förstås att påvens uppdrag är livslångt och att hans ämbetsutövning inte bara rör Vatikanstaten, utan omkring 1,4 miljarder katoliker världen över. Men ändå – att ställa världens för närvarande två amerikanska statsöverhuvuden bredvid varandra i början av deras respektive mandat är en intressant jämförelse.
På den ena sidan står USA:s president Donald J. Trump, som under sin andra mandatperiod stormat fram som en elefant i en porslinsbutik och snabbt rivit upp sedan länge etablerade finans- och migrationspolicys, med följden att årtionden av ekonomiska och diplomatiska relationer skakats om. På den andra sidan finns påve Leo XIV, som valt en mer stillsam linje – ”den som går sakta, går stadigt”. Bortsett från några viktiga men lågmälda utnämningar och en större händelse – ungdomarnas jubelårsfirande i Rom – har det inte hänt så mycket på dessa hundra dagar. Vissa har till och med kallat det nya pontifikatet lite tråkigt, dock inte nödvändigtvis i negativ mening.
Samma uppgift – olika stilar
En god vän och kollega i Rom uttryckte det rakt på sak: Påve Leos lugna och stadiga inledning har varit bra för kyrkan, inte minst eftersom det hittills hörts ytterst lite polariserande prat från både höger och vänster. Men ur journalistisk synvinkel, utan interna konflikter att rapportera om, har det varit ganska händelsefattigt.
En del röster har uttryckt saknad efter den mer intensiva atmosfären under påven Franciskus. Men de flesta har inget emot ett pontifikat utan dramatik. År 2013, mitt första som journalist, var som en stormvind: Benedikt XVI:s avgång, konklaven och valet av Franciskus. Precis som sin efterträdare gjorde han inga större kuriereformer under sina första hundra dagar, och jag trodde att tempot skulle sjunka efter några veckor. Men redan dagen efter han valts till påve gjorde Franciskus ett spontanbesök på gästhemmet Domus Internationalis Paulus vi – för att betala sin hotellnota! Och kort därefter meddelade han att han skulle bo i Casa Santa Marta i stället för i den påvliga våningen i det apostoliska palatset. Redan då insåg jag att det inte skulle bli tid över för några drinkar på stranden.
På gott och på ont förde påven Franciskus ut mycket av kyrkans interna spänningar i offentligheten, något han själv till viss del uppmuntrade – han talade ofta om parrhesia, det grekiska ordet för att tala fritt och öppet utan rädsla för repressalier. Det ledde till mer diskussion om svåra frågor, som homosexualitet och kommunion för frånskilda och omgifta katoliker. Men det gav också upphov till offentliga gräl och öppen oenighet bland kardinaler, biskopar, präster och lekmän.
När påve Leo XIV valdes den 8 maj fäste många uppmärksamhet inte bara vid vad han sa, utan också vid hur han var klädd. En av de första sakerna som noterades var att han bar mozzetta, den röda kappan som traditionellt bärs av nyvalda påvar. Hans företrädare hade valt en enklare debut, endast i vit kaftan. Konservativa var snabba med att tolka klädvalet som ett tecken på att kyrkan åter hade fått en ledare som respekterade traditionerna. Men lika snabbt kom de progressiva fram till att den nye påven var en av dem, då de noterade hans tal om ”en synodal kyrka, en kyrka som går framåt”.
De första dagarna efter valet gjordes jämförelser med Franciskus. Denne var känd för sitt varma, nästan samtalande sätt att tala till folket och han avvek ofta från manus. Påve Leo håller sig däremot till sina skrivna tal och lämnar sällan manuskriptet. Hans vördnad för liturgiska traditioner – som påminner om Benedikt XVi – kombinerad med ödmjukhet inför ämbetet i Franciskus anda, gjorde att han tilltalade båda lägren i kyrkan. För de flesta katoliker framstod påve Leo XIV som ”det bästa av två världar”.
Lyssna och lära
Den 9 maj meddelade Vatikanen att alla prefekter och sekreterare i kurian skulle fortsätta i sina uppdrag donec aliter provideatur, tills vidare. Det är standard vid påvebyten, men visade också att Leo XIV inte hade bråttom att omforma kurian. Under de följande veckorna träffade han överhuvuden för de olika dikasterierna och kommissionerna. Bland de första var den amerikanske kardinalen Seán O’Malley, då ordförande för Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga. I juni träffade han hela kommissionen, och i juli utsåg han den franske ärkebiskopen Thibault Verny, medlem av kommissionen sedan 2022, till kardinal O’Malleys efterträdare, då han gått i pension som ärkebiskop av Boston efter att ha fyllt åttio.
I maj utsåg påven också den italienske kardinalen Baldassare Reina till kansler för Påvliga teologiska institutet Johannes Paulus II för äktenskap och familj, samt msgr Renzo Pegoraro till ny ordförande för Påvliga livsakademin. Utnämningarna signalerar att äktenskap, familj, livsfrågor och skydd av minderåriga är områden som ligger honom nära hjärtat.
Den första stora ”provet” på hans förmåga att nå ut till katoliker, särskilt unga, kom under ungdomsjubileet i Rom den 28 juli–3 augusti. Påven, som sällan avviker från sitt schema eller sina tal, gjorde en överraskande entré vid slutet av öppningsmässan, under stort jubel från hundratusentals unga.
”Ni är jordens salt! Ni är världens ljus!” sa han på engelska, den digitala tidsålderns lingua franca. Ungdomarna, inte minst de engelsktalande, var överväldigade över att höra påven tala deras språk, men som vid alla kyrkliga ungdomsmöten ljöd rop på flera språk – från italienska Papa Leone! till spanska Esta es la juventud del papa! (”Detta är påvens ungdomar”). Efter en fadersgestalt som påven Franciskus verkade ungdomarna nu omfamna sin nye påve med öppna armar. Men om detta var början på ett bestående gensvar från kyrkans folk kommer att visa sig först när Leo XIV på allvar börjar forma kurian efter sina prioriteringar.
Junno Arocho Esteves
frilansande Vatikanreporter
