I månadsskiftet juli-augusti mötte påve Leo XIV över en miljon unga katoliker, som hade kommit till Rom som hoppets pilgrimer för sitt jubelårsevenemang. Det var det första mötet med en större grupp unga för påven sedan början av pontifikatet, och utav jubelårets alla evenemang hittills det största.
Organisationen liknade en Världsungdomsdag. Roms församlingar, skolor och kloster hade mobiliserats för att ta emot unga från hela världen. Den första gemensamma programpunkten var på Cirkus Maximus på fredagen. På den gamla romerska kapplöpningsbanan tog tusen präster från tidig morgonstund emot de ungas bikt på tio olika språk.
Dagarna innan hade ungdomarna gått genom de heliga portarna i Roms basilikor, i väntan på helgens höjdpunkt och mötet med påven vid lördagskvällens vaka och utomhusmässan på söndagen. Platsen för detta var Tor Vergata, ett idrottsområde i Roms utkant, där påven Johannes Paulus II mötte dåtidens unga för tjugofem år sedan. Efter lördagskvällens vaka, under vilken påven svarade på frågor och ledde eukaristisk tillbedjan, övernattade de flesta av de unga under bar himmel.
Hur talar man till ”generation Z”? Vilket språk använder man till dagens unga, för vilka sociala mediers språk är vardag? Det var ingen särskild strategi eller kraftfulla slogans som utmärkte Leo XIV:s ord till dem, utan snarare hans sätt att ta dem på allvar och utan undanflykter, och tala till dem om de djupaste sanningarna om att vara människa.
Påven vare sig förenklade eller förskönade. Han talade om glädjen, och påminde om att man måste dela med sig av den för att den ska överleva. I sina ord till de unga från Peru påminde han om att inte ta för givet de uppoffringar deras föräldrar hade gjort för att skicka dem hela vägen till Rom, utan visa tacksamhet och dela med sig av resan när de kom hem.
Leo XIV kallade själv sina ord ”tabuämne”, när han i söndagens predikan noterade att sårbarhet och död är naturliga delar i att vara människa. Han anknöt till bilden av gräs som spirar på morgonen och förtorkar på kvällen, en bild som ”kanske är lite chockerande, men som inte får skrämma oss”. Människan är ömtålig och sårbar, som gräs, men när livet torkar, bryts ner och dör, ger det näring åt det nya. ”Denna bräcklighet är i själva verket en del av det underverk vi är. […] Vi människor är inte skapta för ett liv där allt är givet och beständigt, utan för en existens som ständigt förnyas i gåvan, i kärleken.”
Att tala till de unga om döden, och det kristna sättet att se på den, var även nödvändigt då två unga pilgrimer avled under sin resa till Rom: Maria från Spanien och Pascale från Egypten. När påven träffade egyptiska pilgrimer med anledning av detta talade han om att vi ”blir påminda om att vårt liv inte är ytligt, att vi inte har kontroll, och att vi inte vet varken dagen eller timmen då, av någon anledning, vårt jordiska liv tar slut”.
Det kanske krävs en munk för att kunna tala om döden som en del av livets underverk, och om sårbarheten som en del i storheten i att vara människa. Påven lyckade vända helt på det budskap unga ständigt fylls med, i världens förakt för svaghet, ålderdom och död. När vi nu ser gräset sakta gulna och förmultna, sår Leo XIV:s ord mening och framtidshopp, inte bara i de unga pilgrimernas hjärtan.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
