Ett uttalande från biskop Anders Arborelius i augusti ledde till både reaktioner och huvudbry hos vissa. Vad föranledde uttalandet? Och varför denna ovanligt starka reaktion från biskopen, som bland annat skriver: Katoliker som tar emot sakrament administrerade av FSSPX måste veta att kyrkan avråder de troende från deltagande i mässor firade av denna fraternitet eftersom FSSPX saknar kanoniskt (kyrkorättsligt) erkännande och inte står i full gemenskap med Heliga Stolen och påven Leo XIV. Deltagande i och mottagande av sakrament i detta sammanhang uttrycker bristande enhet med stiftets biskop Anders Arborelius OCD och påven Leo XIV. FSSPX:s präster har inte tillstånd att fira Mässan i våra kyrkor, kapell eller kloster. (Hela texten finns att läsa på stiftets hemsida.)
Biskopen gjorde sitt klargörande med anledning av en mässa med konfirmation i Göteborgstrakten den 15 juni, då en grupp från Sverige, Danmark och Norge tog emot bekräftelsens sakrament av FSSPX:s före detta generalsuperior biskop Bernard Fellay – allting utan biskop Anders Arborelius vetskap eller godkännande. Men vad är egentligen FSSPX, och varför detta raka besked från biskop Arborelius efter besöket?
För att ta det från början: Prästsällskapet Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X (FSSPX) grundades av den franske ärkebiskopen Marcel Lefebre 1970 i protest mot Andra Vatikankonciliets liturgiska reformer och ekumeniska avstamp. Lefebre exkommunicerades av påven Johannes Paulus II 1988 för schism efter att utan tillåtelse ha vigt fyra biskopar, däribland Fellay. Också de nyvigda biskoparna exkommunicerades. År 2009 lyfte påven Benedikt XVI exkommuniceringen i ett försök till närmande, men klargjorde samtidigt att FSSPX inte har kyrkorättslig status och att sällskapets präster därför inte legitimt kan verka inom katolska kyrkan. Förhandlingar med Vatikanen om FSSPX:s legitimitet har sedan dess pågått, men framstegen har varit få och små: under påven Franciskus gavs sällskapets präster rätt att höra bikt och att under mycket begränsade omständigheter viga katolska par.
Då sällskapets status alltjämt är oklar har många stiftsbiskopar därför fortsatt att avråda katoliker att delta i deras mässor. Till FSSPX hör drygt sjuhundra präster och runt en halv miljon lekfolk globalt; i Sverige finns två präster som med hjälp av tillresta kollegor firar 1962 års mässa i framför allt Stockholm, Göteborg, Kalmar och Oskarshamn. De har inte något som helst samröre med Stockholms katolska stift, och mässan de firar ska inte förväxlas med den 1962 års mässa som vissa präster i stiftet firar med biskopens tillstånd.
Röster har höjts – och det kan ligga något i detta – om att de allt hårdare restriktionerna gällande 1962 års mässa i vårt stift driver dem som föredrar denna mässform i riktning mot FSSPX. Men att som medlem i stiftet söka sig till ett sällskap med oklar kanonisk status är ett agerande som de facto ”uttrycker bristande enhet med stiftets biskop Anders Arborelius OCD och påven Leo XIV”.
Det påstås av vissa att FSSPX visst är godkända av Vatikanen; man pekar till exempel på att sällskapet i slutet av augusti gjorde en pilgrimsresa till Rom med procession till Lateranbasilikan för att markera jubelåret, och att detta fanns med i Vatikanens jubelårskalender. Men i denna kalander listas samtliga pilgrimsresor organiserade av kyrkliga rörelser, och FSSPX finns inte med i den kalender som visar de större, officiella jubelårsevenemangen.
Den världsvida katolska kyrkan, under och i enighet med påve Leo XIV, rymmer en enorm bredd vad gäller riter, liturgi, kultur, språk och mycket annat. Men hur vitt kyrkan än sträcker sin famn finns det gränser, och de måste respekteras. Vill man inte stå i full gemenskap med påven har man själv valt att ställa sig utanför katolska kyrkan. Antingen tillhör man kyrkan – i full gemenskap med Leo XIV – eller så gör man det inte. Det står alla fritt att välja, men vår biskop har med stor tydlighet klargjort vad som gäller i vårt stift, och det är antingen eller.
Helena D’Arcy
chefredaktör
