Eva F. Dahlgren; Forum, 2025
Det som alla funderar på. Oftast episodiskt och ensamt. Nämligen döendet, döden och dödshjälp. Rädsla för att identifieras med ämnet och ses som en dysterkvist? Det tycks krävas en lätt hand, och Eva Dahlgren har en sådan. Hon är erfaren journalist och författare, tio år som reporter, senare frilans och flera böcker om människan och förhållandet till vetenskapen, tekniken och moderniteten, eller frågor som vem är värdefull, vem är undermålig och vem som bestämmer det.
Eva Dahlgren utgår även i denna bok från sin familj, genom anekdoter i den spontana intervjuns form. Dessutom utforskar hon mer kända namn, principer och modeller. Av bara farten återges fragment av den svenska historien med namn som Axel Munthe, Britt Hedeby, Staffan Bergström, Björn Natthiko Lindeblad och Joakim Alpgård.
Man kan inte mena att alla argument blir belysta. Likaså förvånas jag av jämställandet av en läkarutbildad (men inte legitimerad) mycket etablerade författare, med en kliniskt mångårigt verksam leg. läkare och onkolog. Båda är kända opinionsbildare från skilda läger. Balans är omöjlig. Skillnaden framgår ej. De får varken samma frågor eller mötas.
Ett begrepp återkommer i texten utan att förklaras – trots att det är centralt i den lagstiftning som rör hälso- och sjukvård. Det är patientens ”autonomi”. En argumentation måste sättas in där, oavsett slutsats, vilket resulterar i frågor om läkarens, sköterskans eller anhörigas autonomi, om rättigheter, skyldigheter och annat. Eller barmhärtighet. Elefanten i rummet?
Boken är ett värdefullt komplement just för de lågmälda men orädda möten som med undersköterskan i geriatrik, eller de 14-åriga barnen. Det är motsatsen till massmedias intresse när kändisar med enkelbiljett åker till Dignitas i Schweiz.
Bengt Säfsten
