Anders Burman; Norstedts, 2024
Samme Viktor Rydberg som skapat några av de mest kyrkokritiska alstren i svensk litteratur diktade även hymner till Betlehems stjärna och jungfru Maria, och ville än mindre än kristendomens dogmer acceptera modernitetens gudlöshet. Att denna kluvna gestalt kom att bli en svensk kulturhövding mellan boströmianismens och socialdemokratins epoker är tänkvärt.
Här söker Anders Burman kombinera traditionell biografi med idéhistorisk analys, särskilt av begreppsparet idealism/materialism. Det borde kunna fungera på en ”idédiktare” som Rydberg, som ju förenade massiv lärdom med plågsam personlig lidelse för idén/idealet.
Tyvärr blir det lite för mycket av anakronistisk kriarättning – minuspoäng till exempel för Rydbergs särartstänkande kring genus – eller orimliga paralleller, som när Pascals och Rydbergs fasa för ett oändligt, likgiltigt universum jämställs med vår tids klimatångest. Generellt präglas framställningen av en alltför långt driven reduktionism och en hel del nudging i riktning mot Marx, Freud & co. Inte bara kan Rydbergs idealism ”utan tvivel” förklaras som ett resultat av bortträngd, förbjuden sexualitet (i denna gamla stridsfråga ignorerar Burman för övrigt helt Birthe Sjöbergs arkivfynd som tycks underminera bilden av Rydberg som queer). Nej, även barndomstrauman liksom åldrandets allmänna rädsla och vantrivsel får förklara denne Rydberg, som stundom likt en prudentlig Chronschough avvisar materialismen som ”farlig” och söker trygghet i ”Gud och fosterlandet”.
Att Rydberg förblev idealist för att lämna utrymme för viljefriheten, och därmed möjligheten till moraliska val, verkar på något sätt otänkbart. Men en ”idealistisk” strävan att komma runt sådant som till exempel darwinismens sociala aspekter eller genetikens determinism frodas förstås än idag. I den meningen pekar redan boktiteln galet.
Håkan Boström
