Jonas Jonson; Verbum, 2025; Katedralakademien, 2025
I år är det hundra år sedan Nathan Söderblom ordnade det första ekumeniska stormötet i modern tid. Han hade då varit ärkebiskop i Svenska kyrkan i över tio år. Representanter för protestantiska och ortodoxa kyrkor samlades i Stockholm 1925. Katolska kyrkan var också inbjuden, men Pius XI var inte intresserad av samarbeten med andra samfund. Han ansåg att alla kristna på sikt skulle anslutas till Rom. Med Andra Vatikankonciliet ändrades detta. När Johannes Paulus II besökte Sverige 1989 lade han ner en krans på Söderbloms grav. ”Nu har också Petrus kommit”, konstaterade Bertil Werkström, dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Jonas Jonson – tidigare biskop i Strängnäs har skrivit läsvärt om både Stockholmsmötet och, i en mindre skrift, om den moderna ekumenikens framväxt.
Kommunikationerna var dåliga för hundra år sedan. Kyrkor och länder hade ofta nidbilder av varandra – inte minst då man nyligen genomlidit ett krig. Att samla så många deltagare till ett och samma möte var därför en prestation. Att den ortodoxe patriarken Photios kom var särskilt betydelsefullt – inte minst då han avled på hemresan från mötet. Nästan samtliga deltagare i Stockholmsmötet var från Europa, USA och Mellanöstern. Kväkaren Lucy Gardner var den enda kvinnan.
Formellt arrangerades mötet av en ekumenisk organisation vid namn Life and Work. Parallellt med denna fanns Faith and Order, som samlades till ett eget möte i Lausanne två år senare. Efter Andra världskriget gick de båda samman och bildade Kyrkornas världsråd. Nathan Söderblom fick Nobels fredspris för sin insats 1930 och följande år avled han.
Ingemar Andersson
