6 JULI – 14:e söndagen ”under året”

(Foto: Brooklyn Museum)

Jes 66:10–14c; Gal 6:14–18; Luk 10:1–12, 17–20 

Människans liv är kort. Framtiden är oviss, men den avgörs när hon lyssnar till Guds ord. De utsända måste förkunna det budskap som Jesus har framfört. Att hitta på ett eget budskap vore ju att sabotera hela projektet. Predikantens egna tankar och formuleringar är av begränsat intresse. Han får inte ta till orda alls utan att ha fått uppdraget. Därför uppmanas vi att be skördens Herre att han kallar och sänder ut arbetare till sin skörd.

Evangeliet glöder av allvar och intensitet. De utsända skall inte ens stanna för att hälsa. Att det kunde uppfattas som oartigt tycks inte bekymra vår Herre. 

När de 72 kommer tillbaka berättar de att till och med demonerna lyder dem. Ändå är det inte ens detta de skall glädja sig över, utan att deras namn är skrivna i himlen. Finns inte detta mål för förkunnelsen, då förminskas den till ideologisk eller politisk propaganda. 

Mänskligt sett tycks kyrkan inte ha så mycket framtid. Men profeten ger hopp. Han talade till ett splittrat och modlöst folk, vars arbete på att bygga upp staden stötte på motstånd. Ändå säger han att Gud skall leda lycka till henne som en flod, som en forsande ström. 

Helgonen vittnar om det i sina liv. De erfor glädjen i sina hjärtan. Ingen fiende kunde få makt över den glädjen.

Det betyder att be Herren att sända arbetare till sin skörd, att återupptäcka korsets kraft i kampen mot synd och demoner, att glädja oss över att våra namn är skrivna i himlen, att Guds rike är nära redan nu i hans kyrkas eukaristi och i våra hjärtan.

p. Ingmar Svanteson OSB