Meddelandet från Vatikanens presstjänst kom 09:52 på morgonen, med ett tillkännagivande från kardinal Kevin Farrell: ”Kära bröder och systrar, med djup sorg måste jag meddela att vår helige fader Franciskus avlidit. Klockan 07:35 i morse återvände biskopen av Rom, Franciskus, till Faderns hus.” Trots att påven under de senaste två månaderna hade kämpat med skör hälsa efter en allvarlig sjukdom, kom beskedet som en chock.
Många hoppades fortfarande att han skulle få leva ett tag till – särskilt eftersom han så sent som dagen innan hade visat sig vid Peterskyrkan och gett påskens urbi et orbi–välsignelse.
Kort efter kardinal Farrells tillkännagivande plingade det till i min telefon igen. Det var chefen för Catholic News Service, som jag stod stand-by för: ”Sätt dig på ett plan, ASAP.” Sorgen över Franciskus död fick snabbt ge vika för en annan insikt: det kommer att hållas en konklav, och en ny påve ska väljas.
När en påve dör, sätts en rad urgamla traditioner och ritualer i rullning för att sörja den avlidne och förbereda kyrkan på valet av hans efterträdare. Intresset från medierna var extra stort den här gången, inte minst på grund av den Oscarsbelönade filmen Konklaven. Filmen överdrev förstås dramatiken och de påstådda intrigerna, men fångade ändå på ett hyfsat sätt hela processen som drar igång efter en påves död. Men när mitt plan landade i Rom och telefonen började surra av nyhetsnotiser, mejl och meddelanden insåg jag att – trots min erfarenhet och alla förkunskaper – det här skulle bli en konklav som går till historien.
Från världens alla hörn
Stämningen i Rom var väldigt annorlunda jämfört med förra gången, 2013. Då sörjde inte kyrkan en älskad påve som dött. Benedikt XVI hade överraskande och modigt valt att avgå, och meddelade att en konklav skulle hållas en månad senare. Den där månaden gav alla, särskilt oss i media, gott om tid att förbereda sig. Även konklaven 2005, efter Johannes Paulus II:s död, var något mer väntad – hans hälsa hade länge varit sviktande. Franciskus plötsliga bortgång, bara en dag efter vad som skulle visa sig vara hans sista offentliga framträdande, kom därför som en chock. Trots det följde kyrkan sitt traditionella protokoll. Den apostoliska konstitutionen Universi Dominici gregis (”Herrens hela hjord”), reglerar vad som händer under det så kallade sede vacante – när den påvliga stolen är tom – och hur valet av ny påve ska gå till.
Kort efter dödsbeskedet skickade kardinal Giovanni Battista Re, dekan för kardinalskollegiet, ut en kallelse till kardinaler världen över att samlas i Rom för generalkongregationerna – förmötena inför konklaven där kyrkans och världens tillstånd diskuteras, liksom vilka egenskaper nästa påve bör ha.
Första mötet planerades redan till dagen efter Franciskus död. Det var enligt regelverket, men lämnade knappt någon tid alls för många kardinaler att ens hinna ta sig till Rom, särskilt de från avlägsna eller svårtillgängliga delar av världen. Just dessa kardinaler blev den första tydliga signalen om att detta skulle bli en konklav olik alla tidigare. Under sina tolv år som påve hade Franciskus förändrat sammansättningen av kardinalskollegiet dramatiskt – för första gången var européer inte längre i majoritet.
Av de 135 röstberättigade kardinalerna var 82 från andra delar av världen – många från kyrkans periferi eller från länder där katolska kyrkan är en minoritet. Dessutom var omkring åttio procent av de valbara kardinalerna utsedda av just Franciskus, vilket borgade för viss kontinuitet.
Bland dem fanns vår egen kardinal Anders Arborelius, som jag träffade för en intervju för Catholic News Service. Trots det hektiska schemat var han vid gott mod, och pratade öppet om de utmaningar han och många andra nyutnämnda kardinaler stod inför. Jag frågade om han hade fått några råd från äldre kardinaler med erfarenhet av en konklav.
– Inte direkt. Jag känner inte så många kardinaler och det är ju en del av utmaningen, svarade han. Påven har hämtat folk från periferin, så för många är det här en ny upplevelse.
Det var inte första gången jag hörde just det. Trots att mötena ska vara hemliga är Vatikanen ibland mer som ett såll än en vattentät skål. En kardinal lär ha sagt till en journalistvän att flera från periferin varken talade italienska eller latin – och att ingen översättning erbjöds. En annan berättade att han sett en kardinal dyka upp på första mötet, men aldrig på de efterföljande – på grund av språksvårigheterna. Ändå sa Arborelius att det inte skulle förvåna honom om nästa påve kom från periferin – eftersom kyrkan i väst är ”lite trött och sekulariserad”.
– Personligheten är inte det viktiga, men det skulle inte förvåna mig om det blir någon från en annan kultur, sa Arborelius.
Det visade sig att han skulle få rätt – fast inte riktigt på det sätt någon förväntat sig.
Politiska filter
Stora händelser i katolska kyrkan – särskilt ett påveval – väcker alltid spekulationer, rykten, intriger och ett och annat drama. Medierna – särskilt de som bara bevakar kyrkan när något stort sker – fyllde sändningarna med grafik, bilder och biografier på möjliga kandidater, som om det vore ett politiskt val. Kardinaler sorterades in i konservativa och progressiva, somliga ansågs vilja fortsätta Franciskus reformlinje, andra påstods vilja bromsa utvecklingen. Många kardinaler, däribland Arborelius, varnade för denna politisering av en process som katolska kyrkan ser som ledd av den helige Ande.
– Många får sin bild av kyrkan genom medierna, inte från kyrkan själv, sa han till mig. När vi ser på påven, på kyrkan, måste det ske med en blick av tro – inte genom politiska glasögon. Det kan vara väldigt förvirrande för människor att förstå, att man i vår tro inte behöver tillhöra ett parti.
– Det är en fara att människor alltid ser på kyrkan genom ett politiskt raster, och vill ha en påve som speglar deras åsikter. Och då blir man alltid besviken. Påven ska visa oss hur vi ska leva som kristna – han är inte svarsskyldig inför någon politisk agenda.
Spekulationerna handlade också mycket om huruvida det åter skulle bli en italiensk påve efter nästan femtio år. Många pekade ut kardinal Pietro Parolin, Franciskus statssekreterare, känd för sin diplomatiska erfarenhet och sitt lugn, som självklar kandidat. Också jag fick frågan otaliga gånger, och även om jag tvekade till att spekulera, sa jag ofta att Parolin kändes mest sannolik. Efter en så färgstark påve som Franciskus, kändes Parolins reserverade och allvarsamma stil som en rejäl kontrast, tyckte jag.
Hoppfull inledning
Flera frågade om jag trodde det någonsin skulle bli en amerikansk påve. ”Högst osannolikt!” svarade jag. Kardinal Prevost var möjligtvis den ende tänkbara – för att han är minst amerikansk av dem. ”Men en amerikan blir det aldrig!”
Jag hade uppenbarligen fel.
När jag stod där på kolonnaden tillsammans med hundratals journalister och hörde kardinal Dominique Mamberti tillkännage valet av kardinal Robert Francis Prevost till Petri 266:e efterföljare, blev jag än en gång lika förstummad av ett påveval. Som både amerikan och latinamerikan var det stort att 2013 få uppleva valet av den första latinamerikanska påven. Och nu, 2025, fick jag uppleva valet av den första påven född i USA – en man som tillbringat större delen av sitt liv i Latinamerika.
Men det var inte vårt gemensamma medborgarskap som gav mig hopp. Efter veckor av spekulationer, oro och frågor om kyrkans framtid, kom påvens första ord som en lättnad:
”Gud älskar oss. Gud älskar er alla, och ondskan ska inte segra! Vi är alla i Guds händer. Så låt oss gå vidare – utan rädsla – tillsammans, hand i hand med Gud och med varandra,” sade den nyvalde Leo XIV.
Kardinal Arborelius beskrev bäst känslan redan veckan före valet:
– Det är väldigt spännande att se hur den helige Ande kan hjälpa oss.
Ja, det är det sannerligen.
Junno Arocho Esteves
frilansande Vatikanreporter
