Vår nye påve fick en rivstart när han kastades in i jubelårets alla evenemang som väntade på en påves närvaro. Från första stund märktes att han inte bara var märkbart berörd, utan också trygg i att axla uppdraget som Petri 266:e efterträdare. Det behövdes några dagar för oss att lära känna honom – hans stil, hans språk och hans hjärteämnen. Han hade visserligen redan verkat i Vatikanen i några år, som prefekt för Dikasteriet för biskopar, men syntes sällan utåt. Liksom många kardinaler bodde han i Sant’Uffizio-palatset där bland annat Dikasteriet för trosläran ligger, och han hade därmed nära till Augustinianum alldeles intill, det påvliga universitet som augustinorden driver, och där många av hans medbröder bor.
Närheten till sina medbröder har visat sig vara viktig för påven. Flera gånger efter utnämningen har han begett sig tvärs över gatan – skjutsad i bil på grund av den uppståndelse det skulle innebära om han gick – för att äta och umgås med dem. Behovet av vänner, bröder, när man blir vald till något så enormt som att leda den världsvida katolska kyrkan är ofrånkomligt, vilket Leo XIV tydligt visar.
Just detta att vår tro bygger på relationer och inte sterila teser, kan man se som en röd tråd i hans person och ord. ”Det är kärlekens timme”, sa han i predikan vid installationsmässan, och han upprepade orden ”bröder och systrar” inte mindre än elva gånger. Han tycks vilja påminna oss om de band som måste prägla kyrkans gemenskap och om behovet att växa i våra relationer – med vänner, i familjen, i kommuniteter – där Jesu vänskap står som modell.
Påve Leo lämnade sin familj som ung för att bli augustin, och klostergemenskapen är på många sätt hans familj. Därför talar han varmt om det gudsvigda livet och han har flera gånger uppmanat unga att våga pröva den kallelsen. ”Var inte rädda!” sa han till dem i sitt första tal. ”Acceptera kyrkans och Jesu inbjudan.”
Det är missionärens och augustinens raka språk som präglar hans stil, som utan kullerbyttor uppmanar till att ”besvara de ungas behov av andlighet och längtan efter tro som bor i varje hjärta”. I nästan varje tal talar han om skönheten i det gudsvigda livet, och om bristen på människor som bejakar kallelsen. Påven talar utifrån egna erfarenheter, och tycks vilja förmedla att denna uppoffring istället kan berika livet med glädje och vänskap, med Gud och i klostergemenskapen.
”Vänta inte, utan svara entusiastiskt på Herren som kallar oss att arbeta i hans vingård”, sa påven och vände sig till de unga. ”Dröj inte, kavla upp ärmarna, för Herren är generös och du kommer inte att bli besviken! När du arbetar i hans vingård kommer du att finna svar på den djupa fråga du bär inom dig: Vad är meningen med mitt liv?”
En annan aspekt av kyrkans familje- och vänskapsband i Leo XIV:s språk är att han påminner om ansvar, i förhållande till varandra och för kyrkan. Han deltog under synoden om synodalitet, där varje döpt persons ansvar för kyrkan underströks. Denna tanke är värd att betona i en värld som förespråkar att ta för sig eller att bli buren, där man inte behöver stå till svars för sina handlingar, utan istället skyller på andra – tankar som stundtals smittar av sig i kyrkans liv.
Leo XIV:s första steg som påve utmärker honom i att vilja vara en broder, en tjänare, och kanske framför allt, en vän som förmedlar vänskapen mellan Jesus och Petrus. De två var vänner, vilket krävde ömsesidigt ansvar och uppoffring av dem. Petri 266:e efterträdare vill stärka dessa personliga vänskapsband och leda mänskligheten ”på Guds kärleks väg – Gud som vill att vi alla ska vara förenade i en familj”.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
