Att få delta i en konklav är ett privilegium, men också ett stort ansvar. Det är viktigt att sätta in det i ett andligt helhetsperspektiv, i ett kyrkohistoriskt skeende under Andens ledning. När påve Franciskus avled kom det chockartat. Dagen före gav han sig ut på Petersplatsen för att hälsa på de troende. Det var typiskt för honom som alltid ville möta människor och föga bekymrade sig om sin egen hälsa. Det märkte vi också under den nordiska jubelårsvallfärden, då han kom till audiensen med oss – faktiskt den sista större grupp han tog emot i audiens. Han såg så trött ut, men i mötet med alla människor sken han upp.
När dödsbudet kom fick jag som alla andra kardinaler stuva om i min kalender. Då fick jag helt oväntat en inbjudan att få följa med i statsplanet tillsammans med kungaparet och statsministern med hustru och ärkebiskop Martin Modéus. Det är påfallande att man från det officiella Sveriges sida såg det som viktigt att vara representerat på så hög nivå. Begravningen blev inte bara ett gripande avsked av en älskad påve utan i lika hög grad ett storpolitiskt skeende. Vi kardinaler satt mitt emot presidenter och andra av världens mäktiga och hade påvens kista mellan oss. En symbolisk bild som visar att Kristi ställföreträdare inte bara får leda Guds heliga folk utan också kan ha en uppgift att försöka hela och ena en djupt söndrad värld.
Efter begravningen fick jag delta i generalkongregationerna, de möten som samlar alla kardinaler för överläggningar, inte minst de som är över 80 år och inte får delta i själva konklaven. En del av dessa tog tillfället i akt att framföra sina synpunkter både länge och väl, fast tiden för de enskilda talen egentligen var begränsade till fem minuter. Förhandlingarna leddes mästerligt av kardinalkamerlengon Re, som trots sina dryga 90 år var mycket dynamisk. Många har påpekat att de flesta kardinaler aldrig har träffats och att det skulle behövas mer regelbundna möten för att främja dialog och utbyte. När påve Leo väl hade valts samlade han oss redan dagen efter sitt val till ett sådant möte, där han också inbjöd oss till ömsesidig dialog i smågrupper – ungefär som Bilda brukar göra!
Det var intressant att notera att vi dagarna före konklaven talade så föga om vilka kandidater vi tänkte rösta på utan mer om kyrkans situation i stort. Journalister förföljde oss däremot med ständiga frågor om vem vi skulle rösta på. Tyvärr verkar många utomstående se på ett påveval utifrån politiska kategorier: om någon kandidat kan gälla som progressiv eller reaktionär. Själv fick jag höra att jag är moderat konservativ! Spekulationer av detta slag är naturligtvis oundvikliga, men bland kardinalerna, som visserligen inte tycker lika om allting, märkte man inte mycket av denna polarisering som hotar att smyga sig in överallt och sprida sitt gift också i kyrkan.
Om själva konklaven får man inte berätta något, med hot om exkommunikation. Vi fick alla avlägga en högtidlig ed, men ändå tycks något ha sipprat ut. Man tog i alla fall väl hand om oss i Casa Santa Marta. Trots det spreds illvilliga rykten om att kardinalerna var missnöjda med maten. Vi hade också en läkare till vårt förfogande som jag skyndade mig att uppsöka. Sixtinska kapellet var omgjort till konferenssal, där var och en satt enligt datum för sin utnämning, som det alltid är i kardinalssammanhang. Jag sitter därför alltid bredvid kardinal Omella Omella från Barcelona (som lyckades hitta min biretta som jag hade glömt någonstans). Egentligen skall jag ha den laotiske kardinalen på min andra sida men han kan aldrig delta.
Konklaven blev – som många betonat – ett tydligt tecken på att det är den helige Ande som leder kyrkan och inte människors kampanjer. Att förklara detta med mänskliga ord går inte. Det var den helige Andes stilla susning som ledde fram till valet av påve Leo XIV. Jag har fått möta kardinal Robert Francis Prevost OSA regelbundet de senaste åren då han var prefekt för Dikasteriet för biskopar. Ändå var det något helt nytt att få falla ner för baciamano (handkyss, red. anm.) och betyga Petri efterträdare min vördnad. Genom sitt ödmjuka och försynta sätt har han lett arbetet i dikasteriet på ett tydligt och bestämt sätt. Nu får han leda hela Guds heliga, men ostyriga folk i Jesu namn. Vi kan bara be för honom och ta emot honom – liksom vi tar emot varje påve som Gud ger oss – med kärlek och lydnad.
+Anders Arborelius OCD
