
Anna-Lena Laurén; Norstedts, 2025
Om man vill förstå ett krig kan man välja att åka dit, leva med lokalbefolkningen, kanske göra en insats och se krigets vardag. De flesta av oss är inte beredda till sådana uppoffringar. Vi sitter på läktaren. För att få insyn blir man beroende av utrikeskorrespondenter eller av vittnesmål från dem som flytt fältet. Anna-Lena Laurén är en briljant journalist med lång erfarenhet i Ryssland. Hennes bok är både mycket saklig och personlig. Hon tar oss med till den ryska vardagen och skildrar kriget från hemmaplan i Sankt Petersburg. I oktober 2023 åker Laurén till Kiev. Med sig har hon skottsäker väst, hjälm och dator. Dottern är hemma hos Lauréns föräldrar i Pargas i Finland.
Det finns olika sidor av kriget: ett som utförs med vapen och ett informationskrig. I Ukraina har folk förstått att det senare kan vinnas genom öppenhet och sympatier från omvärlden. Laurén lär sig språket och kan samtala med lokalbefolkningen vid fronten och soldater, något som hade varit otänkbart om hon hade fortsatt att bevaka kriget från Ryssland. Förmågan att vinna västerlänningars hjärtan finns inte i Ryssland, enligt Laurén, eftersom propagandan är så uppåt väggarna att den nästan bara övertygar ryssar.
Bokens stora behållning är ändå den insyn läsaren erbjuds av ryska förhållanden och folkets mentalitet. Hon beskriver två reaktioner när kriget förs på tal: fördömande eller bortförklaring. Tyvärr verkar allt fler ryssar ägna sig åt det senare eller bli tysta.
Eftersom boken baseras på krönikor Laurén skrivit för Dagens Nyheter finns en del upprepningar. Detta kan vara lite störande; det känns som att många kapitel skrivits för en ny läsare. Helhetsintrycket är dock klart positivt och det beror på författarens språkkänsla och hennes envisa vilja att förstå ett meningslöst och ganska obegripligt krig.
Daniel Berg