Joanna Rubin Dranger; Albert Bonniers Förlag, 2024
Som konstnär, illustratör och serieskapare skildrar Joanna Rubin Dranger i sina böcker svåra teman, mest vuxenämnen, med teckningar som för ämnet nära inpå läsaren och berör, ofta mer än ord. I höstas kom Dolda judiska liv, som handlar om judiska människor i Sverige i olika åldrar som drar sig för att öppet säga att de är judar.
Egentligen en fruktansvärd, oacceptabel tanke, att man måste, vill eller föredrar att dölja att man tillhör ett folk med en egen rik religiös tradition, kultur, historia, egenart. Och innerst känner vi andra ofta en skamlig delaktighet i orsaken; vilket annat folk har en sådan historia av diskriminering och förföljelse på grund av förljugna, illasinnade, religiöst och politiskt och antropologiskt galna, vanvettiga och mordiska rykten, föreställningar, fantasier och idéer? Som lever vidare som ett virus, färdigt att svälla ut i ständigt upprepade utbrott.
Ett trettiotal svenska judar, flera namngivna och kända, berättar i intervjuer i boken att de inte vill, vågar eller känner för att uppge sin identitet. Att inte få vara den man är – en erfarenhet från årtusenden, nu levande i judiska människor i Sverige. Inte bara som en reflex hos dem som överlevt Förintelsen, utan också hos unga, etablerade, kända och okända svenskar och svenskor.
Joanna Rubin Dranger lånar deras röster till sina teckningar som för oss in i vardagliga miljöer, till middagsbordet, TV-soffan, kontoret, skolan. Det blir konkret, kommer nära, som ett reportage. Intervjuerna utgör texten, orden är deras, sakliga i formen, eftertänksamma. Bilder och korta textavsnitt fyller sidorna men lämnar mycket vitt. Det ger oss tid att titta och tänka, ett pedagogiskt lyckat grepp. Och det återfinns också glädje och stolthet, över gemenskapen, ritualerna och festerna man bibehåller och som bekräftar vem man är och vill vara.
Kaj Engelhart
