Erik Varden; Silentium, 2025
Trappistmunken, och sedan några år biskopen av Trondheim, Erik Vardens senast bok bär titeln Homo Castus, alltså den kyska människan. Den är fint översatt från engelskan av Hillevi Norburg. Tillsammans med Vardens förra bok Allt som är värt att minnas bildar den en diptyk, något som även understryks av böckernas läckra formgivning, för vilket bokförlaget Silentium ska ha en eloge.
De båda böckerna har dessutom likartade syften. Om än från något skiftande utgångspunkter handlar båda om mänsklig växt och mognad. Som en grundstämning hos Varden finns insikten att världen, trots allt, kan förstås som ”famnad av en godhet som fyller den med mening”. Detta är något Varden menar att vi också kan känna igen och bejaka hos oss själva, något som också blir en förutsättning för den personliga resa som kan föra oss ut över våra gränser. I den förra boken är detta relaterat till minnet och minnets roll i formandet av en identitet, då särskilt det slags utvidgade minne som skapas av de stora berättelser som omger oss och som kan skänka vårt eget livs berättelse mening.
I den nya boken är utgångspunkten i stället begreppet kyskhet. Det kan kännas som aningen udda, men ett syfte med boken är att presentera en ursprungligare och mycket vidare förståelse av begreppet än att enkom handla om sexuell avhållsamhet. I stället är fokus en livshållning som utmärks av inre balans, enhet och enkelhet, och vars mål är ”en personlighet vars delar satts samman till en harmonisk helhet”. Men kyskhet förknippas hos Varden även med en särskild slags klarsynthet: ”Att leva kyskt är att se verkligheten som den är”. På så sätt kommer kyskheten också att innebära ett förhållningssätt där den andre betraktas med vördnad och i mötet alltid sätts före det egna jaget.
Att författaren är ute i ett angeläget ärende torde vara uppenbart för var och en. Hos oss människor tycks just den inre splittringen vara ett återkommande tema, utgöra ett slags grundproblem, till den grad att det ibland faktiskt kan ges intryck av att vara det som konstituerar oss. Är inte Bibelns berättelser fyllda av mänskligt vankelmod, svek, fall och misslyckanden, historier där människor sällan förmår att göra det de egentligen vill, utan ständigt kommer på sig med att göra det de inte vill? Och vem är den som säger emot när Freud slår fast att jaget sällan är herre i sitt eget hus?
Denna splittring skapar spänningar i oss och det är om vägen genom dessa (någon väg kring dem erbjuds ju inte), till en kärleksfull klarsynthet, inre balans och integritet, men även självacceptans, som boken handlar. För hindren på vägen till en sådan, med Vardens ord, kontemplativ livshållning är många, inte minst är Varden medveten om vad de sår och skevheter de flesta av oss bär på kan ställa till med. Även om Varden vill vidga kyskhetsbegreppet finns medvetenheten om att det är i det mest intima som vi är som allra mest sårbara. En stor del av boken rör sig därför också inom kärlekens och sexualitetens områden.
Precis som i den förra boken närmar sig Varden sitt ämne genom att väva samman personliga erfarenheter med en stor mängd referenser hämtade från en rad olika och många gånger överraskande håll. Sammantagna skapar de olika citaten en liten skattkammare som inbjuder till vidare upptäcktsfärder, något som underlättas av rika bibliografiska noter. Det är därför lätt att överse med den gång citaten kan kännas aningen långsökta, eller med att författaren envisas med att i löpande text återge citat, även från grekiskan och hebreiskan, på originalspråk, något som hotar att stoppa textens flöde och bidra till det collageartade. Men bokens syfte är heller inte att vara en färdig och utarbetad manual, något vars nytta man med fog också kan sätta ifråga. I stället har vi fått en essä i ordets bästa bemärkelse; en uppslagsrik och personligt hållen inspirationskälla för fortsatt reflexion, med en mängd djupa insikter strödda över texten. På så sätt blir boken en sympatiskt hållen riktningsgivare för fortsatt vandring i en ofta snårig terräng.
Per Nyström
