Det är tredje gången jag, härifrån Rom, upplever händelserna kring en påves bortgång och valet av en ny. Och varje gång slås jag av hur vacker kyrkan är. Vacker i sitt värdiga sätt att ta avsked av en påve, vacker i sin glädje att ta emot en ny.
Det var lite av en chock när meddelandet damp ner på annandag påsk om att påven Franciskus hade avlidit. Trots att han hade varit allvarligt sjuk i så många veckor. Eller kanske just därför, att han hade varit så sjuk så många gånger, men klarat det. Det bidrog till tanken att han skulle överleva även denna gång.
Påven Franciskus var en outtröttlig arbetare, sa kardinal Fernandez i en predikan den första maj. Och det var han verkligen. Han hade ytterst sällan, om någonsin, en dag då han vilade som påve. Han åkte aldrig till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo. Han lyckades alltid klämma in extramöten i ett redan fullspäckat rese- eller dagsprogram.
Han var outtröttlig ända in i det sista. Han gav allt, sin sista dag på jorden liksom alla andra dagar. Han gav sin välsignelse, som nådde fjärran i den världsvida direktsändningen, och han mötte dem som var nära, i ett sista varv på Petersplatsen. Han ville som den jesuit han var, nå ut till mänsklighetens alla periferier och han ville vara konkret i sin närhet även till de perifera som fanns i hans vardag i Rom.
Det var till och med oundvikligt att uppleva det som att han fortsatte att agera även efter sin bortgång. När statscheferna tog varandra i hand under begravningsmässans fridshälsning var det som om de gjorde det på uppmaning av mannen i kistan framför dem. Plötsligt hade man ett ansvar att låta påve Franciskus ord leva vidare, grundat i mysteriet med fröet som faller till marken och dör för att ge frukt.
Med samma allvar och ansvar samlades kyrkan i bön för en ny påven. I Roms församlingskyrkor gick folket ner på knä i eukaristisk tillbedjan, förvissade om vikten av att vara enade i bön i det historiska ögonblicket för kyrkans framtid.
Och medan de troende bad, och kardinalerna var samlade till samtal för att lära känna varandra bättre, hade världens media sin egen agenda under sede vacante-dagarna. Där handlade det om konspirationer, intriger, skandaler: om progressiva kardinaler kontra konservativa. Även om många påminde om att en påves uppdrag är att skydda trosläran, och att rörelseutrymmet att förändra är mycket mindre än man tror, liksom skillnaden mellan kardinalerna, var det inte det narrativ som media behövde. Stundtals verkade man till och med från media själv undra varför de gav den gamle påvens avsked och den nye påvens välkomnande så stor uppmärksamhet. Men Rom stod uppenbarligen i händelsernas centrum under några intensiva veckor med påsk, jubelår påvebegravning och konklav.
Under heliga Birgittas sjuttio år långa liv hade kyrkan sju påvar, och av politiska skäl var det apostoliska sätet flyttat till Avignon under denna period. Tillsammans med heliga Katarina av Siena blev hon det helgon som kämpade för att påven skulle återvända till Rom. Vi har mycket att lära av Birgittas känsla av ansvar för påven i Rom, och av att hennes bön var hennes främsta redskap.
Om det finns 1,4 miljarder katoliker finns det också lika många åsikter, men vad som enar dem är kärleken till påven, påveämbetet, och den kyrka som denne har i uppgift att ena, förvalta och bekräfta. Det har varit tydligt i dessa dagar. Franciskus slutade varje tal med en vädjan om att be för honom, då han axlade ett uppdrag som är större än en man ensam kan bära. Och i sin predikan under begravningen avslutade kardinal Re med orden:
”Käre påve Franciskus, vi ber dig nu att be för oss. Må du välsigna kyrkan, välsigna Rom och välsigna hela världen från himlen.”
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican Media
