Jag har vid det här laget tappat räkningen över hur många gånger frågan har ställts i min omgivning: ”Minns jag fel, eller var intresset för konklaven större den här gången än tidigare?” Katolska kyrkans angelägenheter har sedan påven Franciskus avled intresserat och fascinerat på en ny nivå, också här i Sverige. Medieutrymmet svällde för var dag som gick, och påvens begravning, direktsänd i SVT med två kommentatorer, hade tittarsiffror på över 300 000. Räknar man alla som någon gång under sändningen tittade i minst en minut, var tittarsiffrorna ofattbara 6,6 miljoner.
I Dagens Nyheter har två prominenta krönikörer högljutt protesterat över nyhetsbevakningen, bland annat i en kolumn med rubriken ”Varför ska Siw i Boden och Johnny i Örkelljunga bry sig om att påven är död?” Att skribenten i fråga är ovetande om att stiftets nyaste katolska kyrka ligger just i Boden är en sak; att öppet visa sin okunskap genom att fastslå att ”I Sverige har katolska kyrkan ingen religiös betydelse, inget kyrkligt inflytande, saknar kulturell betydelse” är mest genant för honom själv.
Filmen Konklaven, fiktiv och skruvad i dramatiken men sanningsenlig när det gäller en hel del detaljer, gjorde säkert en del för att öka det allmänna intresset inför valet av ny påve. Att vi dessutom hade en svensk kardinal, som i media i stora delar av världen nämndes som en av de tänkbara påvekandidaterna, bidrog säkerligen också. Därtill kommer sociala medier och ständiga direktströmningar, som gjorde det möjligt att vara med på första parkett i realtid – och gjorde två fiskmåsar på Sixtinska kapellets tak världsberömda i ett dygn.
Att händelserna i Rom engagerade var tydligt. Till exempel valde Expressen att skicka ner en skribent till Rom under konklavveckan, för att kunna ge läsarna dagliga och initierade reportage. När så den vita röken kom, och påve Leo XIV så småningom trädde fram på loggian, nådde det nyväckta intresset nya nivåer; SVT sände direkt i flera timmar, Sveriges Radio likaså.
Detta förpliktigar. Under ett par veckor fick katolska kyrkan ett medieutrymme som aldrig förr, och nyfikenheten var uppriktig. Nu tar vardagen vid, där det gäller att förvalta denna möjlighet för evangelisation, som den senaste tiden gett upphov till. Under en av sina allra första audienser, ett par dagar efter att han valts, var påve Leo glasklar. Hans ord framfördes till många av de journalister, som bevakat Vatikanen under sedesvakansen, men är samtidigt en uppmaning till oss alla:
Vi lever i en tid som är både svår att navigera i och svår att återberätta. Den är en utmaning för oss alla, men en som vi inte ska fly ifrån. Tvärtom, den kräver att var och en av oss, i våra olika roller och tjänster, aldrig ger efter för medelmåttighet. Kyrkan måste möta de utmaningar som vår samtid ger upphov till.
Främst i ledet står påven själv. Kardinal Joseph Tobin, ärkebiskop av Newark, som känt honom i trettio år, målade en tydlig bild under en presskonferens med kardinalerna från USA, dagen efter påvevalet. Efter en av konklavens omröstningar var Tobin på väg tillbaka till sin plats, berättade han. ”Och jag tittade på Bob, för hans namn hade kommit upp, och han satt med huvudet i händerna. Jag bad för honom, för jag kunde inte tänka mig vad som händer en människa när man står inför något sådant. Men när han senare accepterat valet, var det som om han skapats för det. All vånda hade lösts upp av känslan av att … Gud hade tydliggjort något.”
Påve Leos uppgift är enorm. Men även vi har uppgifter, om än på andra arenor och i en annan skala. För förklaringen till omvärldens intresse kan inte bara ligga i fascinationen för uråldrig tradition, ovanliga klädesdräkter, mystik och sociala medier. Någonting berör, och från kyrkans håll har vi, var och en, ett ansvar att förvalta denna möjlighet.
Helena D’Arcy
chefredaktör
