Solister, Chorwerk Ruhr och Bochumer Symphoniker; dir. Florian Helgath; Coviello Classics COV92424
Kan man leva vidare, när alla ens barn har dött? Hur? Där befann sig Antonín Dvořák när det yngsta av hans tre barn gått bort. Året var 1877. Där befinner sig också hans Stabat Mater för solister, kör och orkester, hans första och viktigaste religiösa verk, präglat av hans omätliga sorg som uttrycker sig i den klassiska medeltida sorgebetraktelsen från 1200-talet.
Det börjar med en enda ton, ett fiss, som tvingar sig igenom i alla instrumentgrupper. Upptakt till tio satser, aspekter av sorg, medlidande och identifikation där soloröster, köravsnitt och enorma orkesterklanger förmedlar en ursprunglig mänsklig erfarenhet: sorgen över sin närmsta, sitt döda barn. Ett musikaliskt svar på Michelangelos Pietà i Peterskyrkan, sinnebild för varje förälder till ett förlorat barn, och för Marias och de kristnas sorg över den döde Människosonen.
Många tonsättare har gripits av ämnet och skildrat det i musik. Dvořák är kanske den mest dramatiske och elegiske av alla. En försonande avslutning i ljusare tonart riktar hoppet mot ett återseende med det döda barnet i den eviga saligheten. Verket uppfördes flera gånger i Prag och Brünn/Brno och i England, där körkompositioner var särskilt älskade.
Vid den tiden var Dvořák organist i Prag, praktfull kejsarstad i det habsburgska riket, starkt påverkad av huvudstaden Wien. Han skilde sig i grunden från den smak som rådde i den officiella kyrkomusiken med förkärlek för rena körverk och orgel, ”Palestrinastilen”, och föredrog den symfoniska stil som i Beethovens Missa solemnis, med understödjande och målande orkesterackompanjemang och insatser.
Nu finns Dvořáks Stabat Mater i en ny tysk inspelning med fina solister, kören Chorwerk Ruhr och Bochumer Symphoniker, grundad redan 1919. Mäktig musik i bästa utförande.
Kaj Engelhart
